Idag infaller vintersolståndet, och även om livet bara snurrar på och på, så är det ändå en vändpunkt. Det gamla odlingsåret tar slut och det nya börjar, jordens axel vänder sig åter mot solen och dagarna blir allt längre. Som vanligt så tycker jag att det är ett bra tillfälle att summera det gångna året.
Vid en första anblick så kan jag direkt säga att det varit ett skitår. I princip hela året har varit väldigt hektiskt på jobbet, med tidspress och deadlines. Detta har gått ut över mitt odlande, jag har inte som oftast haft möjlighet att ta en extra ledig dag när det hotat att krisa till sig. Med påföljden att det mesta har blivit gjort för sent och ofta halvdant.
Vårbruket blev försenat, ogräsrensning försummades, gallring likaså, och när vi hade en av de torraste junimånaderna på mkt länge så blev det inte vattnat tillräckligt snabbt och mycket, och så rullade det på. Alltefter att stressen tilltog, och började nå högre nivåer blev min ork och lust sämre samtidigt som felbesluten blev flera. Desperat så sökte jag lösningar som skulle få mitt odlande att bli enklare och mindre tidskrävande.
I've been there, I've done that! Så småningom började jag inse att stressen nått farligt höga nivåer. Jag har sedan länge insett att stress är något som är väldigt farligt för mig, och lärt mig strategier för att undvika den. Något som jag lyckats bra med i många år, men kanske just därför så var jag inte vaksam nog för att se den, och använde inte mina strategier.
När insikten kom var det bara att släppa taget och tagga ner, vill jag ha hälsan och livet i behåll så får helt enkelt allt gå som det går. Jag sitter inte i sjön. Jag är inte beroende av mitt odlande för min överlevnad.
Således har jag skördat en del, kanske tagit hand om skörden om lusten och orken har räckt, det mesta har gjorts i sista stund, eller så har det fått vara. Och så får det helt enkelt vara!
Det är både lätt och relevant att skylla på stressen på jobbet, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om min egen grundläggande natur som människa. Det finns två sorters människor: Igångsättare/Kreatör och Förvaltare/Underhållare. Naturligtvis har vi alla båda sidorna i högre eller mindre grad (och även en massa andra sidor), men jag tillhör den första "Igångsättarna" i extremt stor utsträckning och har ganska lite av "Förvaltaren" inom mig (något som kan tyckas passa väldigt dåligt med att bli självförsörjande odlare, och kanske är det så). Men eftersom jag likaså är extremt projektinriktad (det hänger nog ihop), jag kan glömma allt annat så länge jag har något spännande projekt att förverkliga, så en av mina strategier för att övervinna motsättningarna mellan mina drömmar och min natur har blivit att se hela drömmen som ett stort projekt där även underhållet ingår, samtidigt som jag försöker göra underhållet så enkelt som möjligt. Det funkar hyfsat för det mesta, men när Livet snurrar allt fortare och stressen sätter in så blir underhållet det som först får stryka på foten.
"Den som gapar efter mycket..." Men trots allt så har jag inte förlorat hela stycket. Det mesta har klarat sig hyfsat och förlusterna handlar till största delen inte om stora investeringar som fått förgås utan snarare om förlorade skördar och igenväxta grönsaksland. Jag går här "i ruinerna efter mitt Pompeji", höstens löv ligger kvar i sina högar, höstgrävningen är bara påbörjad, på trädgårdsstolarna som står och ligger spridda på hela tomten har snön smält, vitlöken har inte blivit satt, av höstsäden syns bara spridda strån... kort sagt det ser ut lite som kaoset efter en kraftig storm.
Men det blir till att ta sig i kragen och agera förnuftigt. På jobbet har jag styrt undan de värsta stressmomenten, odlingen ska jag tagga ner med färre och mera lättskötta grödor, mina nyodlingar ska jag träda tills jag har tid och ork att odla dem, överhuvud taget så ska jag försöka att göra saker mera i rätt ordning och inte odla saker förrän jag har en lösning färdig för att ta hand om dem.
Livet går vidare och jag är förhoppningsvis något klokare, i varje fall så är jag oerhört tacksam för att jag genom åren lyckats lära mig att se och lära känna mig själv. Det blir så mycket lättare att komma vidare i Livet om man inte flyttar alla trubbel utanför sig själv, det MINA bekymmer alla har gemensamt är ju trots allt JAG.
.....och under löven börjar vårens första blommor titta fram.
Jag avslutar med en fin låt som kanske inte har så mycket med denna text att göra men som innehåller några textrader som dök upp i skrivande stund.
God Jul och ett Fantastiskt Nytt Solvarv!
Nu vänder det......
