Midvinter 2020

Idag börjar vårt vackra klot åter vända oss nordbor närmare solen. Jag är inte så mycket för diverse traditioner och helgfiranden, men solstånden brukar jag hedra. Det är väl så att årstidernas växlingar är viktiga för att vi ska känna oss levande och som en del av något större, inte minst för oss som odlar. Det är ju årstiderna som styr vårt görande och låtande.

Jag brukar se solstånden som ett utmärkt tillfälle att sätta mig ner och kontemplera över var jag befinner mig just nu, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Så också detta år....

Det gångna året är som vi alla vet ett ovanligt år, med den pandemi som det sedan länge varnats för, men som ingen brytt sig om att försöka parera. För mig personligen så har pandemin inte förändrat så mycket i mitt liv. Som sonen sa: "Du har ju varit i karantän länge". Jag lever mitt liv här i min trädgård, utan särskilt mycket kontakt med andra människor på fritiden. Inte så att jag är en enstöring, men jag är så upptagen med mina projekt så sociala kontakter hinns liksom inte med. Och jobbar gör jag utomhus, i skogen, med ett fåtal kolleger så allt är i stort sett som vanligt, frånsett att gospelkören som jag sjunger i inte kunnat ha så många framträdanden, och sedan november ligger verksamheten nere. Jag har visserligen inte något stort behov av att vara social, men lite mer socialt liv kan jag trots allt önska mig. Kanske är det därför som jag i år är lite mer julig än vanligt och till och med satt upp en LED-slinga i en buxbom som jag klippt som en gran.

 Då midvintersolståndet inföll i fjol så hade jag redan börjat med en av vinterns huvudsysslor, att fälla, kapa och klyva ved. I år var jag tidigt på det och redan den 19e januari var veden staplad och färdig. Dock hoppas jag att detta är något som jag från och mer i år inte kommer att jobba särskilt mycket med. Det är "mycket skrik för lite ull", den ved som jag själv fixar från roten blir betydligt dyrare (om jag räknar arbetstiden) än den ved som jag kan köpa. Visserligen är det ett trevligt jobb, men den tiden kan jag använda till mycket annat. Som synes på bilden så är det en ansenlig mängd ved som går åt, när jag värmer huset med en gammal järnspis samtidigt som jag lagar all mat och värmer allt vatten på den. Rent energimässigt är det en katastrof, även om jag har en mycket låg elförbrukning så hade det varit betydligt energieffektivare att värma huset med luftvärmepump och laga maten på elspisen och i micro. Faktum är att jag sedan i somras faktiskt skaffat en micro där jag värmer så mycket mat som möjligt medan jag satsar på storkok på vedspisen när den ändå inte behövs för att värma huset. Dessutom är min vedeldning en katastrof för klimatet. 

Nu finns det faktiskt en plan. Förhoppningsvis kommer jag detta året att ersätta min järnspis med en kökspanna ansluten till en ackumulatortank, till vilken jag förhoppningsvis även har anslutet en luftvärmepump samt centralvärme. Tanken är att detta ska vara hjärtat i ett helt nytt värmesystem. Om ett år vet jag förmodligen hur långt pengarna räcker.

Vid den här tiden förra året hände något som fick odlingsåret att rivstarta en dryg månad senare, Det som hände var en julklapp, en bok av "Farbror grön", nämligen "Flera fingrar gröna" som fick mig att gå fullständigt bananas med förkultivering. Snart uppgick plantor i varje fönster till nästan lika stor biomassa som jag själv utgör, och jag blev lite slav under alldeles för många plantor alltför tidigt. Frånsett mängden plantor så blev resultatet lyckat och ledde till att jag byggde både en självvatnande och självvädrande drivbänk, samt den sedan länge planerade tomatbänken längs med uthusets södervägg.

Bl a blev det 31 tomatplantor längs söderväggen + ett antal plantor som jag inte lyckades skänka bort utan måste slänga. Men förhoppningsvis har jag i frysen årets behov av krossade tomater. (något som jag drömt om sedan länge).

Nästa år är tanken att det ska bli färre plantor och senare. 

Egentligen hade ju odlingsåret börjat redan i september, det är ju så,  året har ingen början och inget slut, jorden bara snurrar på runt solen oförtröttligt. I september sådde jag ca 7 m² respektive vete och råg, ännu en dröm är ju att bli självförsörjande med spannmål. Det växte bra, rekordet var svedjerågen som växte mig långt över huvudet. Även vetet växte bra och i augusti kunde jag inleda min första spannmålsskörd. 

På våren sådde jag lika mycket nakenhavre, som jag trodde att jag skulle skydda mot fåglarna med fiberduk. När jag ett par veckor senare lyfte på duken visade det sig att det enda jag skyddat var sorkarna som ätit upp praktiskt taget allt havre.

Också nu har nästa odlingsår börjat. Ute i köksträdgården har jag sått 20 m² av vardera vete och svedjeråg. Och till våren blir det ett nytt försök med 10 m² havre och lika mycket korn.

Ska man odla spannmål så måste man tröska och mala. Ute i uthuset står en gammal torpartröska och en kastmaskin som väntar på en smärre renovering och en tvättmaskinsmotor. Och under året kommer en modern kökskvarn att inhandlas. 

Vad sorkarna beträffar så har lösningen kommit in i mitt liv, i form av två kattbröder: Frans-Otto och Dingo. Tyvärr försvann Frans-Otto efter ett par månader, men Dingo är kvar och håller rent från smågnagare.

För att få plats med spannmålen så behöver jag mer odlingsyta, därför har jag börjat att odla upp min lilla åker. Jag täcker med tidningar och lägger gräsklipp över, sedan odlar jag potatis i marktäckningen första året. När hösten kom fanns det inte någon grässvål kvar och väldigt lite rotogräs. Tyvärr fanns det inte heller särskilt mycket potatis, många av dem hade helt enkelt drunknat. Varför syns på bilden ovan. Ett spadtag ner på min åker finns det en tät, ogenomsläpplig blålera, vilket innebär att vid regnigt väder så står vattnet i markytan en tid. Att det sen fanns knäppare och sniglar i de få potatis som blev var ju väntat, och eftersom jag dessutom var sen på det med marktäcket (gräset har ju knappt börjat växa när det var dax att sätta potatisen), kom potatisen sent i jorden vilket resulterade i bladmögel. 

Lösningen på vattenproblemet ser ni också på bilden ovan, på de två nya lotterna har jag lagt upp en hög odlingssäng, där det kommer att bli Bladgrönsaker och baljväxter nästa år. i gångarna mellan lotterna kommer jag att lägga grus och ett tunt lager jord för att slippa kliva i vattnet.

Jag planerar ju att odla upp ytterligare 40 m² nästa år och som ni ser så är redan nästan hälften av ytan täckt redan. För att klara potatisen från drunkningsdöden tänkte jag lägga rader med jord där jag lägger potatisen ovanpå marktäcket, sedan tänkte jag täcka potatisen med mera jord och därefter fortsätta med täckmaterial

Därtill planerar jag att bygga en sarg med koppartejp mot sniglarna. 

Egentligen vill jag ju inte hålla på att gräva en massa, så när bäddarna är färdiga är planen att kompostera all gödsel så att jag bara kan mylla ner komposten lite i ytan. I somras tog jag hit ett bilsläp fullt med stallgödsel som jag blandade med jord och komposterade på friland på gårdsplanen. Det innebar så klart att jag för första året sedan jag flyttade hit besvärats av flugor. Därför vill jag stolt presentera det senaste tillskottet bland mina byggnadsverk: En relativt flug och snigelsäker men ändå välventilerad kompostbehållare av råspont med avtagbar front och 3 fack. Runt om har jag borrat massor av hål som jag täckt med flugnät, och när roslagsmahognyn som jag målat den med har torkat ordentligt kommer det att bli koppartejp också här. Brädorna på framsidan är virke som använts till annat tidigare minst en gång. Och så här ser behållaren ut nu. Hoppas den fungerar.

I den ligger nu ett lass hästgödsel som jag hämtade hos en granne igår, gödseln har jag blandat med jord.

I övrigt så har jag äntligen tagit första steget till att ta hand om mina fruktträd, päronträdet har jag fixat till, och förhoppningsvis kommer turen till äppleträden under senvintern. Under päronträdet blommade under större delen av vår och sommar drygt 340 lökväxter som jag satte där i förfjol. 

Därtill har jag kommit på hur jag vill lösa inomhusmiljön med förvaring mm. Men det får jag berätta mer om när turen kommer dit. 

God Jul och Gott Nytt Odlingsår!

Ps. Så var det det där med sniglar. Om dem tycker jag inte!!! Lyckas inte mina snigelpreventionsplaner i år så får det bli ankor. Ds.

Ibland blir jag bara så trött!

 

Jag är en ganska vanlig liten människa i en stor värld, som ibland känner mig allt mindre i en allt större värld.

Jag har en massa fragmentariska kunskaper om ditt och datt. Nyfikenhet på naturvetenskaperna mm har genom mitt liv gett mig dessa kunskaper, men samtidigt har jag alltid varit för odisciplinerad och bred i mitt kunskapssökande för att lägga alla källor på minnet, som man bör. Men en sak anser jag mig vara ganska bra på, bristande källhänvisningar till trots, och det är logik.

Jag blir så trött när jag hör hur Ursula von der Layen säger att AI är lösningen på klimatkrisen. Hur vore det om vi började med att använda den intelligens som vi förväntas ha först! 

Ett av de största problemen är vår överkonsumtion, men samtidigt så råder det praktiskt taget en total konsensus om en "ekonomi" som bygger på konsumtion (ekonomi betyder ungefär "läran om hushållning" det vi kallar ekonomi borde snarare kallas "läran om konsumtion"). Det talas om att vi snart ska komma tillbaka till en "normal" konsumtion och tillväxt efter corona. Man pratar om hur vi ska lösa allt med elbilar, biobränsle, minskad köttkonsumtion etc. Skogen är lösningen på det mesta, den ska generera "fossilfritt" bränsle till alla våra behov, vi ska bygga i trä osv. Vi ska minska köttkonsumtionen och det är ju bra, för då kan vi ju plantera kolsänkande skog på all överbliven betesmark, samtidigt som vi använder energikrävande och jordförstörande konstgödning på den åkermark där vi ska producera vår vegetariska kost. I stället för att resa så mycket så ska vi ha möten på nätet.  Svenskt stål ska reduceras fossilfritt med gigantiska mängder energi. Miljard efter miljard delas ut i coronastöd utan en tanke på hållbarhet. Men då har man inte fattat någonting. 

Ja skogen är CO2-neutral.... på hundra års sikt, problemet är bara att vi har inte hundra år på oss och när vi använder skogen så frigör vi CO2, som är precis lika klimatstörande som den fossila koldioxiden. Skogsuttaget behöver snarare minskas så att mer kol kan bindas där.

Det är bra om vi minskar vår köttkonsumtion, ja! Men det är inte riktigt så enkelt. Visst måste vi minska den storskaliga djurindustrin som inte är hållbar ur någon aspekt vare sig etiskt eller klimatmässigt. Men samtidigt som korna släpper ut metangas så är faktiskt gräsmarker en väldigt effektiv kolsänka. Jag skulle faktiskt tro att småskalig djurhållning kan vara bra för klimatet, så länge vi utnyttjar de marker som inte kan odlas och som inte är skogbevuxna. Då får vi dessutom fossilfri näring till våra odlingar. 

Visserligen är det bättre med minskat resande och fler Zoom-möten, men samtidigt så är stora serverhallar som krävs för detta (och den AI som ska lösa problemet) väldigt energikrävande.

Kanske är det dax att vi låter naturresurser som stål och annat ligga kvar i marken och i stället ser till att återanvända och hushålla med det vi redan tagit upp ur marken.

Självklart är corona en tragedi för många dels genom akut död och dels för alla som förlorat sin försörjning som följd av pandemin, men nog borde vi i stället stödja enbart de näringar som kan ses som hållbara och i stället ge merparten av stödet direkt till de drabbade individerna. Så klart är det sorgligt att förlora sitt livsverk, men är det inte hållbart så har det ingen plats i framtiden.

Kanske är det ändå AI som är lösningen, så att denna AI kan tala om för oss vad vi måste göra.

Redan på 50-talet varnade Georg Borgström för farorna med Västvärldens överkonsumtion, men ingen lyssnade. I stället praktiskt taget tvingades han i landsflykt.

På 80-talet gjorde jag skolpresentationer. Jag brukade utgå från något i stil med detta: "Jorden är en liten boll i vårt solsystem, detta är den resurs vi har till vårt förfogande. Till jorden strålar det hela tiden in massor med energi från solen, det mesta av den energin strålar ut i rymden igen, men en del stannar kvar. Det är denna lilla energi som driver hela livet på vår planet, genom fotosyntesen, genom vädersystemen osv. Det är också denna lilla energi, och bara den, som vi kan utnyttja på olika sätt för att bygga upp vårt liv. Utnyttjar vi mer så går vi ohjälpligt back och tär på jordens resurser."

Det var som sagt 80-tal, och jag var ingen "Greta". Få lyssnade på mig och mina gelikar som försökte propagera för en hållbarare värld. Det var inte politiskt gångbart. Idag är det 2020-tal och folk lyssnar faktiskt på Greta, men de flesta skiter i vad hon säger, för det är inte politiskt gångbart.

Anledningen att det inte är politiskt gångbart är att det ser alltför illa ut, vi har drivit skutan alltför nära stupet vid jordens resursers kant, så det kräver alltför stora uppoffringar från oss alla (särskilt oss i västvärlden), för att vi ska vilja se vad som behövs för att hejda skutan innan den faller över kanten. 

Vi har vant oss vid ett ohållbart liv och glömt bort hur verkligheten fungerar. En väldigt stor del av jordens befolkning har inte ens sett någon annan värld än den urbana betongen och asfalten med sina oändliga energiflöden, och tror att det är verkligheten. 

"Men vad skulle hända om vi skruva ur proppen och tryckte på stoppen!"?

För det är så här: att jag som sett detta mer eller mindre klart, och haft det mer eller mindre i åtanke sedan 80-talet, skulle ändå ha svårt att upprätthålla mitt förhållandevis enkla och verklighetsnära liv om vi VERKLIGEN gjorde vad som behövs för att uppfylla Parisavtalets 2-gradersmål (och än mindre 1,5-gradersmålet).

Jag odlar själv en stor andel av min mat (och skulle klara mig med mindre insatser utifrån) på ett i stort sett manuellt sätt. Så vi släpper den biten och tittar enbart på min energikonsumtion.

Jag gör av med ca 900-1200 kWh el om året, men en så låg elförbrukning kräver att jag i gengäld förbrukar ca 25 000 kWh ved till uppvärmning och matlagning på en gammal järnspis.

Det finns åtskilliga sätt som jag skulle kunna minska min totala energikonsumtion. Först och främst så skulle jag kunna gå över helt till att värma huset med den befintliga luft-luft-värmepumpen. Jag skulle kunna laga min mat med elspisen och så långt det är möjligt micron. Bara detta skulle minska energiförbrukningen och mitt CO2-utsläpp rejält men i gengäld skulle det göra mig sårbarare, för vad händer om "vi skruvar ur proppen"? Planen är att minska den totala energikonsumtionen och flytta över så mycket energiförbrukning som möjligt till el. Genom att:

1) Skaffa en kökspanna-ackumulatortank-luft/vattenvärmepump-elpatron.
2) Isolera huset bättre
3) Installera solceller i ett off-grid-system.

Men... Allt detta kräver pengar! vilket innebär att jag måste jobba. Detta i sin tur kräver med nuvarande arbete att jag kör bensindriven bil ca ½-1½ timme i vardera riktningen (ibland ensam och ibland samåkande med en kollega). Detta genererar ytterligare CO2-utsläpp, så naturligtvis borde jag se mig om efter ett arbete på mera hållbart avstånd. Till detta kommer ett fåtal resor (oftast med bil) inom landet, samt inköp till hushållet, vilket dock oftast sker på vägen från jobbet. 

Jag är inte framme vid mina mål om ett hållbarare liv, och det skulle fortfarande kräva stora uppoffringar av mig om "någon skruvade ur proppen". men jag är på väg och räknar med att komma fram om 6-7 år.

Summa summarum: Personligen tror jag att småskalig hållbar produktion i stället för konsumtion måste  vara grunden för den ekonomi som kanske kan hjälpa oss ur krisen.

Orkade du läsa ända hit och tyckte jag hade något vettigt att säga, så dela gärna.

Räddningsaktion

Jag har ett stort gammalt päronträd på tomten. Det har inte beskurits på många år innan jag flyttade in, och inte heller jag har kommit till skott på de 4½ år som jag har bott här. Eftersom fruktträd är en av mina specialkompetenser så har det så klart stått på att-göra-listan alla dessa år. I december i fjor var det meningen att det äntligen skulle ske, men på marken under hade redan mina narcisser och tulpaner börjat att komma upp, och de ville jag ju inte trampa ner. Men idag skedde det äntligen.

Som synes på bilden så finns det en mängd stora "kvastar" som sticker rätt upp i himlen...

På stammen finns det ett flertal hål, barken flagnar, och emellanåt växer det ut svampar....

Murgrönan klänger sig upp i trädet. Så varför överhuvudtaget lägga energi på trädet? Varför inte bara såga ner det eller låta det vara tills det självdör?

Det finns flera skäl, dels levererar det sin vacklande hälsa till trots, emellanåt en hel del goda päron. Dessutom så utgör trädet en fantastisk livsmiljö för massor av insekter, fåglar och andra organismer.

Och om jag inte gör något så händer det som hände en vacker sommardag för 2 år sedan, samtidigt som trädet växer mer och mer uppåt kommer grenarna att brytas av en efter en av tyngden och åldern.

En stor anledning att beskära ett träd är för att hålla det ungt och friskt, man byter hela tiden ut äldre ved mot yngre ved och ger trädet, om inte evigt liv, så i alla fall många år extra. Dessutom vill så gott som alla träd växa uppåt, näringen, vattnet och växtkraften strävar efter att på kortast möjliga väg bege sig upp mot himlen. Det är detta sista som är orsaken till "kvastarna" på den första bilden. När man inte beskär ett träd så kommer en "ryggaliggare" (som "Hansson", den man som lärde mig det mesta jag kan om beskärning, kallade dem), dvs ett vegetativt skott på ovansidan av en mer eller mindre liggande gren, ge växtkraften en chans att sticka iväg uppåt. Resultatet blir en "kvast" mitt på en gren och allting utanför på grenen för en tynande tillvaro utan någon näring att tala om. 

Ytterligare ett skäl att beskära är för att hålla fruktträdet luftigt så fukt torkar upp i kronan i stället för att utgöra en gynnsam livsmiljö för diverse svampsjukdomar (som t ex fruktträdskräfta på äpplen).

Till detta kommer att trädet är trevligt och ger skugga till mina blomsterlökar och mig själv.

Drygt 1½ timme senare såg trädet ut så här. Fortfarande finns det tätt med grenar i "parasollet" som skulle behöva gallras och glesas ut, men det får bli nästa etapp om ett år när jag ser hur trädet svarar på beskärningen. Om det finns tillräckligt med liv i trädet kommer det att formligen explodera med massor med nya vattenskott. Ny ved som jag kan välja mellan att låta bli nytt byggmaterial i det föryngrade trädet, eller att skär bort så att det inte blir nya kvastar.

Det är ju ändå en stor del av trädets volym över mark som numera ligger på gräsmattan. De flesta träd och buskar har nämligen precis lika stor volym under mark som över, och den obalans jag har skapat nu kommer trädet att sträva efter att återställa med massor med växt ovan mark. Och förhoppningsvis kan trädet utgöra samma rika biotop i många år till.

Som extra bonus kommer trädet att leverera värme några dagar nästa vinter, och riset kommer att utgöra utfyllnad mellan stenbumlingarna i den del av trädgården där det en dag ska byggas ny mark och kanske sättas nya fruktträd, och då kommer nya fåglar att sjunga i dessa träd....

Nyodlingen

Eftersom jag utökar min odling till att också omfatta spannmål till husbehov så behöver jag fler skiften. På min åker håller jag därför på att bryta upp ny mark genom att årligen täcka 40m² (plus yta för gångar) med tidningspapper och gräsklipp, i detta odlar jag potatis första året. Det gick sådär i år. Dels var jag sent på det och fick därför mycket bladmögelangrepp. Men det var inte det värsta, min åker består av lerjord med mycket dålig genomsläpplighet vilket innebär att det efter varje regn är mättat med vatten. Följden blev att en hel del potatis helt enkelt ruttnade bort i vätan.

Nästa år så kommer jag att odla bladgrönsaker och gurkväxter respektive baljväxter på de två skiften som jag utökat odlingen med i år. Men något måste göras för att inte också dessa ska drunkna i vatten. Det blir upphöjda bäddar. Nu är den första klar som synes på bilden nedan.

Först gick jag med handkultivator och arbetade täckmaterialet in mot mitten. Därefter gödslades ytan som ska hysa bladgrönsakerna och gurkväxterna. Sedan var det dax att gräva. I videon nedan kan du se hur arbetet gick till.

Först grävde jag en fåra i mitten, denna vändes sedan tillbaka jämte underliggande lager, sedan vändes andra sidan in mot mitten och jag hade en rygg med en fåra på vardera sidan. Därefter fortsatte arbetet med grävande ut mot kanterna, medan allt vändes in mot mitten. Så småningom hade jag en  ganska hög, 2 m bred, kulle med en fåra på vardera långsidan. Till slut vände jag upp en fåra på vardera kortsidan upp på kullen. nu får det ligga så över vintern, om det skulle visa sig att det blir en vinter med hyfsat mycket tjäle kommer det att hjälpa till att bryta sönder lerkokorna, och till våren är bädden redo att jämna till och så och plantera i.

Nu ska jag göra på samma sätt med baljväxtskiftet, frånsett gödseln.

Under grävandet träffade jag ibland på botten som bestod av blålera, detta är nog orsaken till den dåliga genomsläppligheten. Nåja bara att kämpa på och successivt höja mullhalten med organiskt material. Kanske kan den upprensning av bäcken dit dräneringen går, som nu pågår, också hjälpa upp situationen något. 

För nästa års nyodling blir det en annan strategi. I stället för att lägga potatisen direkt i täckmaterialet så kommer jag att lägga jord i raderna ovanpå det första lagret marktäckning, lägga potatisen ovanpå jorden, måhända ännu mer jord, och därefter fortsätta att täcka med gräsklipp under växtsäsongen.

Säga vad man vill om årets nyodling, men under grävandet kunde jag konstatera att det fanns stora mängder med daggmask i jorden. Ett gott tecken!

Inte av bröd allenast...

Man kan inte leva av bröd allenast. Fick lite oväntad inkomst som jag valde att investera i ca 340 blomsterlökar/-knölar under mitt päronträd, därpå flyttade jag lite liljor och några tidlösa som inte passade där de var, Resultatet första året ca 7 månaders nästan konstant blomsterprakt. =) Resultatet syns här, fotograferat med ca en veckas mellanrum från 191227, då de första bladen började sticka upp, till 201011 då den sista tidlösan vissnat ner.

I höst har jag bättrat på det med 190 lökar/knölar till. Det ska bli spännande att se hur det artar sig nästa år.

Höstsäd

Nästan all ledig tid i september har ägnats åt förberedelser inför sådden av höstsäden. Baljväxter, pumpa, squash, gurka och andra bladväxter fick stryka på foten tidigt i år, eftersom utrymmet behövdes för nästa års spannmål. Bönor, squash, pumpa och mangold kunde absolut gett mycket än, men det mesta hade tjänat ut och gett tillräcklig skörd. Jag vill hålla ytan bar några veckor innan sådd så jag kan bekämpa ogräs flera gånger, för i spannmålet blir det ganska snart svårt med lukningen.

Som så ofta så finns det en del saker som inte är direkt relaterade till den pågående sysslan som ändå måste göras. 2017 byggde jag en snigelsarg av gammalt rivningsvirke runt köksträdgården. Två brädor med en remsa koppartejp utgjorde en inte 100%-ig men god barriär mot sniglarna. Nu är det bara så att detta första försök har sina brister. Dels blev sargen alldeles för låg, vilket gör att det blir svårt att hindra växtligheten utanför att växa över tejpen. Dels lutar hela trädgårdslandet, vilket gör att jorden flyttar sig mot den ena änden, där den pressar ut sargen mot den lägre utsidan (som syns på bilden). I andra änden är det numera fritt fram för sniglarna att gräva sig under kanten. Dessutom är det inte långt till berg och jordbundna stenar, så det är svårt att slå ner stolpar att förankra barriären i.

Gamla begagnade brädor skevar dessutom, och det blir fritt fram för sniglarna både här och där. Således är det dax för en renovering, som lättast kan utföras mellan grödorna.

Jag hittade 23mm råspont till ett bra pris, med den så blir det inga springor, stolparna kan stå där de går att slå ner utan att vara beroende av skarvarna mellan brädorna, och sponten stöder dessutom sig själv där det blir långt mellan stolparna. Efter att ha målat brädorna med roslagsmahogny kom de på plats, och nu ser det ut så här. Det liknar nästan en hockeyrink och kan tyckas vara lite overkill men jag räknar med att det kommer att vandra mer jord till den änden och det blir högt nog för att jag ska kunna hålla växtligheten under koppartejpen. Så småningom ska det bli ny sarg även på de andra två sidorna samt en lucka så jag kan komma in med rullebör och annat.

På utsidan håller jag på att bygga mark till ett perennland, men fortfarande är det mycket lägre än köksträdgården. Så för att hålla emot trycket från insidan och även för att försvåra för sniglarna att gräva sig under la jag ca ett ton 0-16 grus där.

Så till nästa moment. Jag behöver tröska årets skörd så jag har något utsäde. Jag tänkte mig att jag kanske skulle kunna göra det med hjälp av en gammal mangel som stod på vinden....

Jag vek in vetet i ett gammalt lakan och började mangla, det funkade hyfsat med vetet, men rågen blev tillslut ett rent handarbete. Det slitna lakanet fick jag snart byta ut mot ett örngott med kraftigare tyg....

Det blev en liten bottenskyla vete i en murarbalja, men fullt mad skal och bös...

Jag tänkte mig att jag skulle "kasta" spannmålet för att bli av med skräpet. Med en bit finmaskigt aluminiumnät och några planhyvlade brädor byggde jag en "kastbricka", bredde ut en presenning på gräsmattan och började mitt värv. Det gick sådär, antingen var vinden för liten eller missade jag brickan när säden landade. Till slut letade jag upp en liten fläkt, lutade brickan och lyckades bli av med de flesta agnarna. Nu behöver det ju inte vara så rent när det ska användas till utsäde, värre blir det när jag vill använda skörden till mat.

Det blev 325g vete, dvs ungefär 8 ggr utsädet. inte jättebra, men helt ok första försök med matvara som frö, samt med hårt tryck från åtminstone sorkar, möss och kanske fåglar.

En sak som kan förbättra förutsättningarna betydligt är så klart komposterad stallgödsel...

Sedan skulle ju gödseln grävas ner, och efter det  såg ju landet ut som en plöjning....

Men efter att ha gått över ytan med kultivatorn ett par gånger, så var sådden i jorden i går. Till vänster svedjeråg + en rad midsommarråg som skymtar i förgrunden. Till höger vanligt vete + en rad enkornsvete som får en andra chans sedan fjolårets försök var helt resultatlöst. Fågel- och sorkskrämmor kan förhoppningsvis minska svinnet tillsammans med katten.

Nu är det bara att vänta... och fundera på kommande förbättringar. Helt klart så behöver jag lösa tröskningen och rensningen på ett bättre sätt när skörden ska användas till mat. Finns det någon som har en gammal mindre stift-/torpartröska òch rensverk stående och skräpa?

Gröna nackar

 

Vissa av mina tomater börjar få gröna nackar, har förstått att det beror på kaliumbrist, vilket kan ha flera orsaker, dels är det enbart sorten "Stupice" som drabbats, dels är det bara i de delar av tomatbänken som översvämmas och urlakas vid häftigt regn. Oavsaett vilket så vill jag försöka åtgärda det. Hur då?

Pelleterad hönsgödsel innehåller en hel del kalium, men tyvärr också en hel del kväve vilket kan vara ett vågspel så här sent på säsongen, det kan gynna bladmögel.

Lövträaska innehåller mycket kalium... men tyvärr ofta även kadmium vilket tillsammans med bly och kvicksilver tillhör de giftigaste tungmetallerna vi har. 

Nåja kadmium får man massor från konstgödning vilket är i stort sett bannlyst i mitt kosthåll. Jag provar helt enkelt lite av varje, en liten skoffa hönsgödsel till hälften av de drabbade plantorna, och lite aska till de andra. 

Måhända är det för sent för att ge någon effekt i år men då har ju jorden fått ett tillskott till nästa år.

För övrigt går det bra att äta även de grönnackade tomaterna även om de inte är lika goda, men de flesta blir ändå tomatkross.

Skördetid

Nu är det full rulle med skörden. Då är det också dags att lägga upp lager för det kommande året. Det absolut enklaste och mest energieffektiva, på alla vis, sättet att lagra är de grödor som kan självtorka. På bilden ovan är det första skörden av gula ärtor och en gråärt som passande nog heter gotländsk blåärt. Nu ska de upp på vinden där de får ligga ett tag tills de säkert är helt torra. 

På vinden hänger också sex sorter av råg och vete på tork, rellativt mussäkert och med en papperspåse under för att fånga eventuellt spill.

Men allt går inte att torka. Jag har kommit på att i stället för att förvälla, frysa och ta upp och laga mat, så kan jag så långt det är möjligt laga storkok med färdiga rätter som jag fryser in. I dag blev det "Brytbönsoppa" och "Sockerärtor Peking"

Somligt vill jag ändå förvälla och frysa in. idag var det dags för den andra omgången gröna ärtor.

Mina tomater levererar 25-30 solmogna tomater varannan dag. En del går ju i maten, men det huvudsakliga syftet med mina tomatplantor är att bli självförsörjande på "tomatkross" hela året.

Idag kokade jag ihop 1,2 kg för kommande behov.

I Chilikrukorna väntar jag bara på att det ska hinna bli 10 frukter färdiga (utan att jag hinner använda dem till annat) sen ska det bli Sambal Olek.

I morgon ska jag lägga in smörgåsgurka och så ska jag prova att mjölksyra för första gången.

Min första vase

Idag har jag skördat den första veten, min första spannmålsskörd. Av 4 meter vete blev det en hyfsad kärve. Nu ska den hänga på tork på vinden i ett par veckor, sedan ska jag försöka tröska den. Därefter kommer den att bli utsäde till nästa års större spannmålsodling. Då får jag veta grobarheten, dvs om den är mogen som jag bedömde. 

Spännande detta! =)

Solanaceae

Solanaceae är namnet på ett stort, spännande växtsläkte. Den innehåller många läskiga växter men också många nyttiga. Det läskiga är att många av växterna innehåller gifter. Vi har Nattskattan och Tobaken som innehåller farliga gifter, men också Potatisen innehåller ett gift som heter Solanin.

Men det intressanta är de nyttiga växterna. I Växthuset börjar det bli fart på min Paprika, mina fem plantor har nu massor med blommor och små kart.

Det finns också en stor grön paprika som fanns med redan när de planterades ut. Jag vet dock av tidigare erfarenhet att det tar väldigt lång tid för paprikan att få färg.

En annan släkting är Tomaten. I min tomatbänk växer nu planterna så att det nästan knakar.

Nu börjar också "Stupicen" leverera röda tomater i allt högre tempo, dock är det ganska få frukter i varje klase.

"Tigerellan" däremot är betydligt långsammare, enbart ett kart har börjat antyda att den ska få färg. Men å andra sidan ser den ut att producera rejäla mängder frukt.

Inne i söderfönstret blir nu den ena Chilifrukten efter den andra röd. Det är första gången jag odlar chili, så tillsvidare har jag bara en sort. Men det verkar i alla fall fungera.

Sämre går det med den växten som gett upphov till släktets svenska namn: "Potatissläktet". I min nyodling på åkern står potatisen glest och sent. Mitt täckmaterial var sent i starten, så jag kom sent igång med potatisen och sedan satte jag efterhand som jag hade täckmaterial. I början av juli räknade jag 3 månader till första beräknade nattfrosten, så då satte jag min sista potatis (för i år). Jag hann med att sätta ca 3/4 av den planerade ytan.

Nu räcker inte materialet till att underhålla marktäcket, så det blir nog många gröna potatis. Men det gör inget, huvudsyftet med denna odlingen är att göra plats för spannmål, i växtföljden. Hittills har jag klarat mig med mindre än hälften av den planerade potatismängden, så jag får nog mat ändå. Och härom dagen utökade jag den yta som jag klipper med ytterligare 300 m² så nästa år kan jag kanske hålla jämna steg med potatisen. Vi får se hur det går.