Midvinter 2020

Idag börjar vårt vackra klot åter vända oss nordbor närmare solen. Jag är inte så mycket för diverse traditioner och helgfiranden, men solstånden brukar jag hedra. Det är väl så att årstidernas växlingar är viktiga för att vi ska känna oss levande och som en del av något större, inte minst för oss som odlar. Det är ju årstiderna som styr vårt görande och låtande.

Jag brukar se solstånden som ett utmärkt tillfälle att sätta mig ner och kontemplera över var jag befinner mig just nu, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Så också detta år....

Det gångna året är som vi alla vet ett ovanligt år, med den pandemi som det sedan länge varnats för, men som ingen brytt sig om att försöka parera. För mig personligen så har pandemin inte förändrat så mycket i mitt liv. Som sonen sa: "Du har ju varit i karantän länge". Jag lever mitt liv här i min trädgård, utan särskilt mycket kontakt med andra människor på fritiden. Inte så att jag är en enstöring, men jag är så upptagen med mina projekt så sociala kontakter hinns liksom inte med. Och jobbar gör jag utomhus, i skogen, med ett fåtal kolleger så allt är i stort sett som vanligt, frånsett att gospelkören som jag sjunger i inte kunnat ha så många framträdanden, och sedan november ligger verksamheten nere. Jag har visserligen inte något stort behov av att vara social, men lite mer socialt liv kan jag trots allt önska mig. Kanske är det därför som jag i år är lite mer julig än vanligt och till och med satt upp en LED-slinga i en buxbom som jag klippt som en gran.

 Då midvintersolståndet inföll i fjol så hade jag redan börjat med en av vinterns huvudsysslor, att fälla, kapa och klyva ved. I år var jag tidigt på det och redan den 19e januari var veden staplad och färdig. Dock hoppas jag att detta är något som jag från och mer i år inte kommer att jobba särskilt mycket med. Det är "mycket skrik för lite ull", den ved som jag själv fixar från roten blir betydligt dyrare (om jag räknar arbetstiden) än den ved som jag kan köpa. Visserligen är det ett trevligt jobb, men den tiden kan jag använda till mycket annat. Som synes på bilden så är det en ansenlig mängd ved som går åt, när jag värmer huset med en gammal järnspis samtidigt som jag lagar all mat och värmer allt vatten på den. Rent energimässigt är det en katastrof, även om jag har en mycket låg elförbrukning så hade det varit betydligt energieffektivare att värma huset med luftvärmepump och laga maten på elspisen och i micro. Faktum är att jag sedan i somras faktiskt skaffat en micro där jag värmer så mycket mat som möjligt medan jag satsar på storkok på vedspisen när den ändå inte behövs för att värma huset. Dessutom är min vedeldning en katastrof för klimatet. 

Nu finns det faktiskt en plan. Förhoppningsvis kommer jag detta året att ersätta min järnspis med en kökspanna ansluten till en ackumulatortank, till vilken jag förhoppningsvis även har anslutet en luftvärmepump samt centralvärme. Tanken är att detta ska vara hjärtat i ett helt nytt värmesystem. Om ett år vet jag förmodligen hur långt pengarna räcker.

Vid den här tiden förra året hände något som fick odlingsåret att rivstarta en dryg månad senare, Det som hände var en julklapp, en bok av "Farbror grön", nämligen "Flera fingrar gröna" som fick mig att gå fullständigt bananas med förkultivering. Snart uppgick plantor i varje fönster till nästan lika stor biomassa som jag själv utgör, och jag blev lite slav under alldeles för många plantor alltför tidigt. Frånsett mängden plantor så blev resultatet lyckat och ledde till att jag byggde både en självvatnande och självvädrande drivbänk, samt den sedan länge planerade tomatbänken längs med uthusets södervägg.

Bl a blev det 31 tomatplantor längs söderväggen + ett antal plantor som jag inte lyckades skänka bort utan måste slänga. Men förhoppningsvis har jag i frysen årets behov av krossade tomater. (något som jag drömt om sedan länge).

Nästa år är tanken att det ska bli färre plantor och senare. 

Egentligen hade ju odlingsåret börjat redan i september, det är ju så,  året har ingen början och inget slut, jorden bara snurrar på runt solen oförtröttligt. I september sådde jag ca 7 m² respektive vete och råg, ännu en dröm är ju att bli självförsörjande med spannmål. Det växte bra, rekordet var svedjerågen som växte mig långt över huvudet. Även vetet växte bra och i augusti kunde jag inleda min första spannmålsskörd. 

På våren sådde jag lika mycket nakenhavre, som jag trodde att jag skulle skydda mot fåglarna med fiberduk. När jag ett par veckor senare lyfte på duken visade det sig att det enda jag skyddat var sorkarna som ätit upp praktiskt taget allt havre.

Också nu har nästa odlingsår börjat. Ute i köksträdgården har jag sått 20 m² av vardera vete och svedjeråg. Och till våren blir det ett nytt försök med 10 m² havre och lika mycket korn.

Ska man odla spannmål så måste man tröska och mala. Ute i uthuset står en gammal torpartröska och en kastmaskin som väntar på en smärre renovering och en tvättmaskinsmotor. Och under året kommer en modern kökskvarn att inhandlas. 

Vad sorkarna beträffar så har lösningen kommit in i mitt liv, i form av två kattbröder: Frans-Otto och Dingo. Tyvärr försvann Frans-Otto efter ett par månader, men Dingo är kvar och håller rent från smågnagare.

För att få plats med spannmålen så behöver jag mer odlingsyta, därför har jag börjat att odla upp min lilla åker. Jag täcker med tidningar och lägger gräsklipp över, sedan odlar jag potatis i marktäckningen första året. När hösten kom fanns det inte någon grässvål kvar och väldigt lite rotogräs. Tyvärr fanns det inte heller särskilt mycket potatis, många av dem hade helt enkelt drunknat. Varför syns på bilden ovan. Ett spadtag ner på min åker finns det en tät, ogenomsläpplig blålera, vilket innebär att vid regnigt väder så står vattnet i markytan en tid. Att det sen fanns knäppare och sniglar i de få potatis som blev var ju väntat, och eftersom jag dessutom var sen på det med marktäcket (gräset har ju knappt börjat växa när det var dax att sätta potatisen), kom potatisen sent i jorden vilket resulterade i bladmögel. 

Lösningen på vattenproblemet ser ni också på bilden ovan, på de två nya lotterna har jag lagt upp en hög odlingssäng, där det kommer att bli Bladgrönsaker och baljväxter nästa år. i gångarna mellan lotterna kommer jag att lägga grus och ett tunt lager jord för att slippa kliva i vattnet.

Jag planerar ju att odla upp ytterligare 40 m² nästa år och som ni ser så är redan nästan hälften av ytan täckt redan. För att klara potatisen från drunkningsdöden tänkte jag lägga rader med jord där jag lägger potatisen ovanpå marktäcket, sedan tänkte jag täcka potatisen med mera jord och därefter fortsätta med täckmaterial

Därtill planerar jag att bygga en sarg med koppartejp mot sniglarna. 

Egentligen vill jag ju inte hålla på att gräva en massa, så när bäddarna är färdiga är planen att kompostera all gödsel så att jag bara kan mylla ner komposten lite i ytan. I somras tog jag hit ett bilsläp fullt med stallgödsel som jag blandade med jord och komposterade på friland på gårdsplanen. Det innebar så klart att jag för första året sedan jag flyttade hit besvärats av flugor. Därför vill jag stolt presentera det senaste tillskottet bland mina byggnadsverk: En relativt flug och snigelsäker men ändå välventilerad kompostbehållare av råspont med avtagbar front och 3 fack. Runt om har jag borrat massor av hål som jag täckt med flugnät, och när roslagsmahognyn som jag målat den med har torkat ordentligt kommer det att bli koppartejp också här. Brädorna på framsidan är virke som använts till annat tidigare minst en gång. Och så här ser behållaren ut nu. Hoppas den fungerar.

I den ligger nu ett lass hästgödsel som jag hämtade hos en granne igår, gödseln har jag blandat med jord.

I övrigt så har jag äntligen tagit första steget till att ta hand om mina fruktträd, päronträdet har jag fixat till, och förhoppningsvis kommer turen till äppleträden under senvintern. Under päronträdet blommade under större delen av vår och sommar drygt 340 lökväxter som jag satte där i förfjol. 

Därtill har jag kommit på hur jag vill lösa inomhusmiljön med förvaring mm. Men det får jag berätta mer om när turen kommer dit. 

God Jul och Gott Nytt Odlingsår!

Ps. Så var det det där med sniglar. Om dem tycker jag inte!!! Lyckas inte mina snigelpreventionsplaner i år så får det bli ankor. Ds.

Ibland blir jag bara så trött!

 

Jag är en ganska vanlig liten människa i en stor värld, som ibland känner mig allt mindre i en allt större värld.

Jag har en massa fragmentariska kunskaper om ditt och datt. Nyfikenhet på naturvetenskaperna mm har genom mitt liv gett mig dessa kunskaper, men samtidigt har jag alltid varit för odisciplinerad och bred i mitt kunskapssökande för att lägga alla källor på minnet, som man bör. Men en sak anser jag mig vara ganska bra på, bristande källhänvisningar till trots, och det är logik.

Jag blir så trött när jag hör hur Ursula von der Layen säger att AI är lösningen på klimatkrisen. Hur vore det om vi började med att använda den intelligens som vi förväntas ha först! 

Ett av de största problemen är vår överkonsumtion, men samtidigt så råder det praktiskt taget en total konsensus om en "ekonomi" som bygger på konsumtion (ekonomi betyder ungefär "läran om hushållning" det vi kallar ekonomi borde snarare kallas "läran om konsumtion"). Det talas om att vi snart ska komma tillbaka till en "normal" konsumtion och tillväxt efter corona. Man pratar om hur vi ska lösa allt med elbilar, biobränsle, minskad köttkonsumtion etc. Skogen är lösningen på det mesta, den ska generera "fossilfritt" bränsle till alla våra behov, vi ska bygga i trä osv. Vi ska minska köttkonsumtionen och det är ju bra, för då kan vi ju plantera kolsänkande skog på all överbliven betesmark, samtidigt som vi använder energikrävande och jordförstörande konstgödning på den åkermark där vi ska producera vår vegetariska kost. I stället för att resa så mycket så ska vi ha möten på nätet.  Svenskt stål ska reduceras fossilfritt med gigantiska mängder energi. Miljard efter miljard delas ut i coronastöd utan en tanke på hållbarhet. Men då har man inte fattat någonting. 

Ja skogen är CO2-neutral.... på hundra års sikt, problemet är bara att vi har inte hundra år på oss och när vi använder skogen så frigör vi CO2, som är precis lika klimatstörande som den fossila koldioxiden. Skogsuttaget behöver snarare minskas så att mer kol kan bindas där.

Det är bra om vi minskar vår köttkonsumtion, ja! Men det är inte riktigt så enkelt. Visst måste vi minska den storskaliga djurindustrin som inte är hållbar ur någon aspekt vare sig etiskt eller klimatmässigt. Men samtidigt som korna släpper ut metangas så är faktiskt gräsmarker en väldigt effektiv kolsänka. Jag skulle faktiskt tro att småskalig djurhållning kan vara bra för klimatet, så länge vi utnyttjar de marker som inte kan odlas och som inte är skogbevuxna. Då får vi dessutom fossilfri näring till våra odlingar. 

Visserligen är det bättre med minskat resande och fler Zoom-möten, men samtidigt så är stora serverhallar som krävs för detta (och den AI som ska lösa problemet) väldigt energikrävande.

Kanske är det dax att vi låter naturresurser som stål och annat ligga kvar i marken och i stället ser till att återanvända och hushålla med det vi redan tagit upp ur marken.

Självklart är corona en tragedi för många dels genom akut död och dels för alla som förlorat sin försörjning som följd av pandemin, men nog borde vi i stället stödja enbart de näringar som kan ses som hållbara och i stället ge merparten av stödet direkt till de drabbade individerna. Så klart är det sorgligt att förlora sitt livsverk, men är det inte hållbart så har det ingen plats i framtiden.

Kanske är det ändå AI som är lösningen, så att denna AI kan tala om för oss vad vi måste göra.

Redan på 50-talet varnade Georg Borgström för farorna med Västvärldens överkonsumtion, men ingen lyssnade. I stället praktiskt taget tvingades han i landsflykt.

På 80-talet gjorde jag skolpresentationer. Jag brukade utgå från något i stil med detta: "Jorden är en liten boll i vårt solsystem, detta är den resurs vi har till vårt förfogande. Till jorden strålar det hela tiden in massor med energi från solen, det mesta av den energin strålar ut i rymden igen, men en del stannar kvar. Det är denna lilla energi som driver hela livet på vår planet, genom fotosyntesen, genom vädersystemen osv. Det är också denna lilla energi, och bara den, som vi kan utnyttja på olika sätt för att bygga upp vårt liv. Utnyttjar vi mer så går vi ohjälpligt back och tär på jordens resurser."

Det var som sagt 80-tal, och jag var ingen "Greta". Få lyssnade på mig och mina gelikar som försökte propagera för en hållbarare värld. Det var inte politiskt gångbart. Idag är det 2020-tal och folk lyssnar faktiskt på Greta, men de flesta skiter i vad hon säger, för det är inte politiskt gångbart.

Anledningen att det inte är politiskt gångbart är att det ser alltför illa ut, vi har drivit skutan alltför nära stupet vid jordens resursers kant, så det kräver alltför stora uppoffringar från oss alla (särskilt oss i västvärlden), för att vi ska vilja se vad som behövs för att hejda skutan innan den faller över kanten. 

Vi har vant oss vid ett ohållbart liv och glömt bort hur verkligheten fungerar. En väldigt stor del av jordens befolkning har inte ens sett någon annan värld än den urbana betongen och asfalten med sina oändliga energiflöden, och tror att det är verkligheten. 

"Men vad skulle hända om vi skruva ur proppen och tryckte på stoppen!"?

För det är så här: att jag som sett detta mer eller mindre klart, och haft det mer eller mindre i åtanke sedan 80-talet, skulle ändå ha svårt att upprätthålla mitt förhållandevis enkla och verklighetsnära liv om vi VERKLIGEN gjorde vad som behövs för att uppfylla Parisavtalets 2-gradersmål (och än mindre 1,5-gradersmålet).

Jag odlar själv en stor andel av min mat (och skulle klara mig med mindre insatser utifrån) på ett i stort sett manuellt sätt. Så vi släpper den biten och tittar enbart på min energikonsumtion.

Jag gör av med ca 900-1200 kWh el om året, men en så låg elförbrukning kräver att jag i gengäld förbrukar ca 25 000 kWh ved till uppvärmning och matlagning på en gammal järnspis.

Det finns åtskilliga sätt som jag skulle kunna minska min totala energikonsumtion. Först och främst så skulle jag kunna gå över helt till att värma huset med den befintliga luft-luft-värmepumpen. Jag skulle kunna laga min mat med elspisen och så långt det är möjligt micron. Bara detta skulle minska energiförbrukningen och mitt CO2-utsläpp rejält men i gengäld skulle det göra mig sårbarare, för vad händer om "vi skruvar ur proppen"? Planen är att minska den totala energikonsumtionen och flytta över så mycket energiförbrukning som möjligt till el. Genom att:

1) Skaffa en kökspanna-ackumulatortank-luft/vattenvärmepump-elpatron.
2) Isolera huset bättre
3) Installera solceller i ett off-grid-system.

Men... Allt detta kräver pengar! vilket innebär att jag måste jobba. Detta i sin tur kräver med nuvarande arbete att jag kör bensindriven bil ca ½-1½ timme i vardera riktningen (ibland ensam och ibland samåkande med en kollega). Detta genererar ytterligare CO2-utsläpp, så naturligtvis borde jag se mig om efter ett arbete på mera hållbart avstånd. Till detta kommer ett fåtal resor (oftast med bil) inom landet, samt inköp till hushållet, vilket dock oftast sker på vägen från jobbet. 

Jag är inte framme vid mina mål om ett hållbarare liv, och det skulle fortfarande kräva stora uppoffringar av mig om "någon skruvade ur proppen". men jag är på väg och räknar med att komma fram om 6-7 år.

Summa summarum: Personligen tror jag att småskalig hållbar produktion i stället för konsumtion måste  vara grunden för den ekonomi som kanske kan hjälpa oss ur krisen.

Orkade du läsa ända hit och tyckte jag hade något vettigt att säga, så dela gärna.