Vändpunkt

Idag infaller vintersolståndet, och även om livet bara snurrar på och på, så är det ändå en vändpunkt. Det gamla odlingsåret tar slut och det nya börjar, jordens axel vänder sig åter mot solen och dagarna blir allt längre. Som vanligt så tycker jag att det är ett bra tillfälle att summera det gångna året.

Vid en första anblick så kan jag direkt säga att det varit ett skitår. I princip hela året har varit väldigt hektiskt på jobbet, med tidspress och deadlines. Detta har gått  ut över mitt odlande, jag har inte som oftast haft möjlighet att ta en extra ledig dag när det hotat att krisa till sig. Med påföljden att det mesta har blivit gjort för sent och ofta halvdant. 

Vårbruket blev försenat, ogräsrensning försummades, gallring likaså, och när vi hade en av de torraste junimånaderna på mkt länge så blev det inte vattnat tillräckligt snabbt och mycket, och så rullade det på. Alltefter att stressen tilltog, och började nå högre nivåer blev min ork och lust sämre samtidigt som felbesluten blev flera. Desperat så sökte jag lösningar som skulle få mitt odlande att bli enklare och mindre tidskrävande. 

I've been there, I've done that! Så småningom började jag inse att stressen nått farligt höga nivåer. Jag har sedan länge insett att stress är något som är väldigt farligt för mig, och lärt mig strategier för att undvika den. Något som jag lyckats bra med i många år, men kanske just därför så var jag inte vaksam nog för att se den, och använde inte mina strategier.

När insikten kom var det bara att släppa taget och tagga ner, vill jag ha hälsan och livet i behåll så får helt enkelt allt gå som det går. Jag sitter inte i sjön. Jag är inte beroende av mitt odlande för min överlevnad.

Således har jag skördat en del, kanske tagit hand om skörden om lusten och orken har räckt, det mesta har gjorts i sista stund, eller så har det fått vara. Och så får det helt enkelt vara!

Det är både lätt och relevant att skylla på stressen på jobbet, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om min egen grundläggande natur som människa. Det finns två sorters människor: Igångsättare/Kreatör och Förvaltare/Underhållare. Naturligtvis har vi alla båda sidorna i högre eller mindre grad (och även en massa andra sidor), men jag tillhör den första "Igångsättarna" i extremt stor utsträckning och har ganska lite av "Förvaltaren" inom mig (något som kan tyckas passa väldigt dåligt med att bli självförsörjande odlare, och kanske är det så). Men eftersom jag likaså är extremt projektinriktad (det hänger nog ihop), jag kan glömma allt annat så länge jag har något spännande projekt att förverkliga, så en av mina strategier för att övervinna motsättningarna mellan mina drömmar och min natur har blivit att se hela drömmen som ett stort projekt där även underhållet ingår, samtidigt som jag försöker göra underhållet så enkelt som möjligt. Det funkar hyfsat för det mesta, men när Livet snurrar allt fortare och stressen sätter in så blir underhållet det som först får stryka på foten.

"Den som gapar efter mycket..." Men trots allt så har jag inte förlorat hela stycket. Det mesta har klarat sig hyfsat och förlusterna handlar till största delen inte om stora investeringar som fått förgås utan snarare om förlorade skördar och igenväxta grönsaksland. Jag går här "i ruinerna efter mitt Pompeji", höstens löv ligger kvar i sina högar, höstgrävningen är bara påbörjad, på trädgårdsstolarna som står och ligger spridda på hela tomten har snön smält, vitlöken har inte blivit satt, av höstsäden syns bara spridda strån... kort sagt det ser ut lite som kaoset efter en kraftig storm.

Men det blir till att ta sig i kragen och agera förnuftigt. På jobbet har jag styrt undan de värsta stressmomenten, odlingen ska jag tagga ner med färre och mera lättskötta grödor, mina nyodlingar ska jag träda tills jag har tid och ork att odla dem, överhuvud taget så ska jag försöka att göra saker mera i rätt ordning och inte odla saker förrän jag har en lösning färdig för att ta hand om dem.

Livet går vidare och jag är förhoppningsvis något klokare, i varje fall så är jag oerhört tacksam för att jag genom åren lyckats lära mig att se och lära känna mig själv. Det blir så mycket lättare att komma vidare i Livet om man inte flyttar alla trubbel utanför sig själv, det MINA bekymmer alla har gemensamt är ju trots allt JAG.

.....och under löven börjar vårens första blommor titta fram.

Jag avslutar med en fin låt som kanske inte har så mycket med denna text att göra men som innehåller några textrader som dök upp i skrivande stund.

God Jul och ett Fantastiskt Nytt Solvarv!

Nu vänder det......

Jöns & Bengta, klimatkrisen och jag

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop det här, men jag skriver så får vi se.

Ovan ser du en notering från Röke församlings kyrkobok daterad 1 juli 1813. Vad som står är följande: "Den 1 juli sammanvigdes drängen Jöns Nilsson och pigan Bengta Petersdotter hemma i Värsjöhus..."

Ibland när andan faller på så sysslar jag med släktforskning. Jöns är min Mormors farfars far, och just denna notis har jag grunnat en del på. Jöns är nämligen 19 år vid vigseln och Bengta är 48 år. Exakta skälet till detta något udda giftermål vet jag ju inte, Jöns och Bengta var dräng och piga på att torp som brukades av en 56årig man som hette Nils Petersson. 4½ månader före Jöns och Bengtas vigsel dog nämnde Nils. Vad man kan se i handlingarna är att jöns och Bengta gifter sig och tar över torpet. Men varför?

Man kan naturligtvis tänka sig att Jöns och Bengta helt enkelt fattat tycke för varandra och så är det inte mer med det. Men troligare är att just denna notis speglar en fundamental skillnad mellan deras värld och liv och den värld och det liv som vi lever i idag.

Idag söker vi kärleken och flyttar ihop och isär tills vi kanske en dag hittar någon som vi verkligen vill leva med. Just detta "vill" är kanske essensen av den fundamentala skillnaden på våra liv. Hela vårt liv idag kretsar nog för de flesta i stor utsträckning kring vad vi vill och vi gör en massa val som vi hoppas leder dit vår vilja pekar.

Men låt mig fantisera kring Jöns och Bengta. Deras värld var fundamentalt skild från vår på ett annat sätt också. De hade väldigt begränsad tillgång till energi. Den energi man hade att tillgå i samhället vid denna tid var först och främst människans muskelkraft, ved och dragdjur, man nyttjade vatten- och vindkraft t ex till att mala säd och driva enkla "industrier". Stenkol och koks hade så smått börjat göra sitt intåg som energikälla vid t ex järnbearbetning, Ångmaskinen hade kommit till Sverige ett tiotal år tidigare men den användes vid ett fåtal industrier. Kanske användes koks för uppvärmning vid några stora gårdar och gods. För Jöns och Bengta fanns nog mest bara muskelkraft och ved eller torv att tillgå. Möjligen kan de ha haft en oxe som dragdjur, men troligen inte. 

För de allra flesta människorna handlade livet om att hitta vägar att överleva, det där med kärlek och önskningar var sekundärt. Det var i denna världen Jöns och Bengta växte upp och levde sina liv.

Om Jöns vet jag att han var nr 2 av minst fem (varv en dog innan hon blev året) syskon + minst ett dödfött syskon. Jöns var äldste sonen på vad som förefaller vara ett mindre hemman eller arrendegård, men trots att han var äldste sonen är det i stället storasyster och hennes make som tar över hemmet. Säkert fick han tidigt under barnåren lära sig att ville man ha mat så måste man arbeta. Måhända hade han redan som ung tonåring påbörjat sin bana som dräng, vilket ofta innebar ca 12 timmars arbete 6 dagar i veckan för i stort sett bara kost och logi. Sedan kunde husbondfolket vara både bra och dåligt, alltifrån ren misshandel och utnyttjande till att man nästan var som barn i huset. 

Om Bengta vet jag mindre, men vi kan låtsas att hon var född på torpet, och att hon sedan blev kvar som piga åt en äldre bror som tagit över brukandet av torpet, efter föräldrarnas bortgång. 

Nu dör Bengtas bror och både Jöns och Bengta är omyndiga och ogifta så ingendera kan ta över torpet. Nu finns det 2 alternativ, endera så måste både Jöns och Bengtas ge sig på jakt efter nya dräng och pigtjänster (för Jöns finns måhända också möjligheten att flytta hem till föräldrarna och syskonen på en närliggande gård. men kanske har gården svårt att försörja ytterligare en vuxen man?). Det andra alternativet var att de gifte sig och därmed kunde ta över torpet och få sin försörjning från det. 

Man sökte sin partner genom att se sig om efter ett passande "lanthushållerskeämne" respektive "torpar- eller bondeämne", eller rent ekonomiska ställningstagande,  snarare än att söka kärlek, sedan lärde man sig förhoppningsvis att älska varandra.

Deras liv var förvisso enkelt, men det var inte enkelt att leva. Vardagen bestod av långa dagar med arbete för att odla sin magra torv, måhända hade de en ko eller två som skulle skötas, troligen fanns det några höns och möjligen någon gris. Utkomsten skulle tas omhand och förvaras för vintern, ved skulle anskaffas, redskap och byggnader skulle underhållas och därtill skulle troligen någon form av arrende erläggas för torpet. Och på söndagen vandrade man ca 17 km till kyrkan.

Av naturliga skäl blev Jöns och Bengtas äktenskap barnlöst, och delvis till följd av det otrygga livet dog Bengta av lungsot 6 år senare, och Jöns gifte om sig med en mera jämngammal kvinna som kom att bli min Mormors farfars mor. Till lycka för mig eftersom jag annars inte suttit här och skrivit detta, i alla fall inte i denna kropp och med denna genuppsättning.

När mina föräldrar föddes ca 115 år efter Jöns och Bengtas giftermål hade världen förändrats. Industrialiseringen hade tagit fart och det var i början av omvandlingen från det agrara samhället till folkhemmet. Både Mor och Far fick säkert lära sig att ville man ha mat på bordet så fick man hjälpa till med det man kunde. Men redan när Jöns dog 1853 hade folkskolan inrättats och när mina föräldrar växte upp så fanns det skolplikt och i deras hem så var det visserligen viktigt att hjälpa till med arbetet men skolan var minst lika viktig som arbetet. Båda växte upp i ett självhushåll, men det fanns även en avyttring av varor som bidrog till hemmet. 

Mina föräldrar utbildade sig också efter folkskolan dels gick mor lanthushållsskolan, och blev sedan "hemvårdarinna". Min far förväntades läsa men hade sin håg till lantbruket så det blev lantmannaskolan, innan han som 27åring tog över driften av gården som skulle komma att bli mitt hem. Till en början var gården också i stor utsträckning ett självhushåll, med hästar och dräng som arbetskraft. En ambulerande tröska lejdes in utifrån. 

Efter hand övergick dock mitt hem mer och mer från självhushåll till en monetär ekonomi, med traktor, bil och fler och fler egna redskap, samt allt större och mer automatiserad djurhållning. 

Själv förväntades jag visst hjälpa till med arbetet på gården men det var inte lika mycket krav som det varit då de själva var barn, skolan var däremot viktig. Jag hade dessutom lekkamrater som var arbetarbarn med helt andra behov och drömmar.

Världen var rejält förändrad, jag och mina kompisar hade "obegränsade" möjligheter ville vi så kunde vi kanske t o m bli astronauter och åka till månen som Armstrong och Aldrin gjorde när jag var 6 år. Kort sagt vi kunde åtminstone drömma om att välja fritt vilket liv vi ville ha, och i stället för att leta efter ett bra ämne till partner letade vi efter kärleken. Vi har fått valfrihet in absurdum, det är nästan så att det är en ångestframkallande upplevelse att välja mejeriprodukter i den mjölkdisk som numera blivit en avdelning större än var och en av de 5 speceriaffärer som fanns på min hemort när Neil och Buzz gick på månen.

Men den största förändringen och vad som gjort allt detta möjligt, var ändå att jag växte upp i ett monetärt samhälle med obegränsad tillgång till billig energi. Naturligtvis hade vi bil och när jag föddes hade arbetshästarna ersatts av två traktorer, korna mjölkades med elektrisk mjölkmaskin, och även om min mor konserverade en hel del av frukterna och grönsakerna från trädgården så hamnade allt mer i frysen. Huset värmdes med en oljepanna, maten tillagades på en elspis, och i början av 70talet lades en elektrisk utgödsling in i stallet och även drängen blev likt hästarna ett minne blott. Det första jag minns så kostade bensinen under 1 krona litern (bensinpriset 1970 i dagens penningvärde var 6,64 kr/l) vad elen kostade har jag ingen aning om men många ören var det inte....

Detta är vad som format mig. Trots att jag inte var så intresserad av att utbilda mig utan i stället har kroppsarbetat hela mitt liv, så är jag (likt alla andra västerlänningar) missbrukare av energi, valfrihet och önskningar, fast i ett monetärt ekorrhjul, med allt färre val som är hållbara. 

Jag kan  (eller kan åtminstone lära mig) att göra allt det som Jöns och Bengta gjorde för att överleva....

Jag kan odla...

...skörda...

.... förvara, laga min mat och sköta hushållet.

Jag kan hugga min ved...

...gräva i landet, och dränera... 

... underhålla och bygga hus och verktyg....

...och dessutom lönearbeta nästan heltid. Men jag kan inte göra allt samtidigt. Ena året byter jag en fasad på huset, andra året odlar, skördar och förvarar jag grönsaker. Året därpå fixar jag veden, därpåföljande år bakar jag bröd och lagar mat av det jag förvarat... 

Tiden, orken och lusten räcker inte fullt ut till allt på en gång.

Så nu sitter jag här, en energimissbrukare som har hittat kärleken ett flertal gånger, med massor av valmöjligheter men med allt färre hållbara val. 

Nog är det bra att vi inte tvingas leva det liv som Jöns och Bengta levde, men priset är högt och nu (eller mycket snart) tvingas vi (eller våra barn och barnbarn) att betala. Nu skulle vi behöva leva mer som Jöns och Bengta men nu klarar vi det inte längre. 

Jag har skalat ner för att försöka leva enklare, värmer huset, vattnet och lagar maten på vedspis. Meeen... min gamla vedspis är definitivt inte energieffektiv och veden skulle helst stå kvar i skogen och ta upp koldioxid. Sååå... ska jag investera i en kökspanna, ackumulatortank, luft-vattenvärmepump och solceller.... som ökar konsumtionen av jordartsmetaller, utsatt arbetskraft och kinesisk kolkraft. Ska solcellerna dessutom kunna användas även under strömavbrott så krävs en rejäl laddning batterier, med samma konsumtion som ovan. Dessutom kostar de en massa pengar som kräver att jag lönearbetar minst lika mycket som idag och har mindre ork att göra ngt hemma? 

Så var det just det där med att orka göra ngt hemma för att kunna göra det jag vill med odlingar och byggprojekt så krävs det för mig (så som energimissbrukare) maskiner... som slukar energi... Jag klipper gräs till marktäckning (skulle vilja klippa mer gräs), jag rensar ogräs, klipper häckar, kapar och klyver ved, etc, med batterimaskiner. Jag har köpt en gammal stifttröska och eftersom jag är ensam om jobbet så behöver jag elektrifiera den, Jag behöver en kvarn att mala mjöl med.... Det mesta av detta går att göra manuellt, men med den tid jag har, så länge jag lönearbetar, är det orimligt att tänka sig. Inte heller har jag någon större förhoppning om att finna en "Lanthushållerska" att dela livet och mina projekt med, kanske kommer jag att hinna och orka göra mera av detta manuellt den dag jag blir pensionär om jag har hälsan och orken, men jag kommer inte att bli yngre med tiden. Att köpa bensinslukande maskiner är inte att tänka på med hänsyn till klimatet och stigande bensinpriser, som vi har och kommer att se mera av.

Bensinpriserna ja. Jag är ingen storkonsument av resande och har aldrig varit, jag har gjort 3 längre flygresor i mitt liv och anser mig därmed ha fyllt min kvot. Privat gör jag kanske 1 kortare inköpsresa i månaden, i gång i veckan kör jag till och från kören + någon social resa inom södra Sverige gör jag varje år. Veckohandlar gör jag med jobbebilen på vägen från jobbet. Jag har alltid varit siste ägaren till bilar, jag har en bil nu, men förmodligen blir det min sista. Att köpa en elbil kommer knappast att vara möjligt för mig, och bensinpriserna som av många skäl måste bli högre kommer inte heller att vara ett hållbart alternativ (vare sig av klimatskäl eller ekonomiskt) då det blir dags att säga farväl till denna bilen. Så vad gör jag då? Mitt hopp står till att bilen varar tills jag blir pensionär och att jag då kan göra de flesta resorna med cykel och kollektivtrafik (som rimligtvis kommer att ha byggts ut i framtiden).

Den självklara lösningen är att minska energiförbrukningen så mycket jag kan. Just nu gör jag av med ca 1300 kWh el per år. Men till det kommer ca 19000 kWh ved, det är inte hållbart. Jag har ett rum och kök uppvärmt på vintern, så där finns inte mycket att göra, täta dörrar och fönster samt förbättra isoleringen är både möjligt och önskvärt, men kräver så klart resurser.

Hur man än vänder sig så har man röven bak, som man brukar säga. Även om det inte är ett jättebra alternativ så blir det nog till att först och främst försöka få till effektivare uppvärmning med den där kombinationen av solceller, batterier, ackumulatortank, luft-vattenvärmepump och kökspanna som komplement. Allt detta kostar pengar och några lån vare sig kan eller vill jag ta med framtida mager pension att vänta. Men om jag ser till att sälja mitt gamla torp så kan jag få loss en del pengar så räcker det kanske en bit på vägen.

Tack till dig som orkat att läsa min inre monolog till hit. =)

Plötsligt händer det

 När jag flyttade in visste jag inte att jag ägde 3 äppleträd. De stod i kanten av och strax utanför det som en gång varit, och som jag numera åter kan kalla trädgården. 

Bakom en ofantligt hög häck stod bl a 3 prydnadsaplar och kurade, inget ljus kom in genom söderfönsterna och nådde knappt ner till aplarna heller. I brist på ljus så satte de knappt ens blom. Första året jag bodde här så tog jag ner aplarna och tujorna vid husknuten, samt toppade häcken rejält.

Längst bort, övervuxna med kaprifol, murgröna och humle fann jag dem, och såg att det var riktiga äppleträd, så de fick stå kvar.

När häcken sänkts och de fått lite ljus så började de blomma och sätta frukt, oftast har nästan alla äpplena varit fulla med mask, och i fjol tog frosten blommorna. Men i år finns det en hel del riktigt fina äpplen. Jag plockade dem i helgen och insåg återigen att jag borde göra något åt deras hopplösa situation. Det har stått på "att-göra-listan" i ca 5 år, men på våren beskär jag andra människors fruktträd så det har inte hunnits med.

När SMHI lovade heldagsregn idag tog en kollega kontakt och föreslog en ledig dag i st f en dag i skogen och regnet, och jag var inte svårövertalad.

Men hemma med närheten till tak och värme var det ju inga problem att vara ute mellan de värsta skurarna, däremot var det inte läge att ta upp potatis ur lerjorden eller ngt annat i jorden.

Då hände det plötsligt, jag började med att röja gräs och sly under äppleträden, sedan gick jag loss på de växter som klängde på dem och till sist så beskar jag det första frilagda trädet, för första gången på mer än 8 år. De andra två som syns till höger i bakgrunden på översta bilden är fortfarande i stort sett dolda av humle, men nu har jag i a f börjat...

Och ytterligare en bit av trädgården är återerövrad.

Nyodlingen år två

 

Åter igen fick Balj-,Blad- o gurkväxterna stryka på foten i förtid, För en vecka sedan slutskördade jag dem och drog upp dem. Där de växte ska det nämligen sås höstsäd. Platsen i fråga är den första biten av nyodlingen på min leråker. Jag börjar få ordning på den biten nu, men mullhalten behöver höjas betydligt. Således så har jag kört ut ca 425 kg (på 40m²) av kommunens kompostjord, dvs hälften är min kommuns kompostjord som ingick gratis i sopabonnemanget, fram till nu, för kommunen ville inte ha det så eftersom de inte tjänade några pengar på det :-| Jag kunde mycket väl tänkt mig att betala en liten slant för det, men nej. Alltså blir det i fortsättningen grannkommunen som får en 100-lapp varje gång jag hämtar ett släp jord. Väl bekomme! På bilden finns hälften av kompostjorden utkörd för ca en vecka sedan, sedan dess har jag myllat ner komposten, samtidigt som jag rensat bort ogräs, lagt ut resten av kompostjorden + lite av min egen kompost spetsad med gödsel och hushållsavfall på veteskiftet. 

Idag ser det ut så här, ogräset är borta och det är redo att sås. Vilken skillnad mot hur det såg ut för ett år sedan.

 

Efter att fjolårets potatis drunknat i täckodlingen som första gröda på nyodlingen insåg jag att upphöjda odlingsbäddar "is da shit". Marken var helt enkelt inte tillräckligt genomsläpplig för att kunna bli av med vattnet. Sagt och gjort, jag gödslade det som skulle gödslas och la upp odlingsbäddar.

Så kom våren, och jag insåg att så här kan jag inte ha det, i gångarna mellan odlingsbäddarna stod vattnet högt över lerbottnen och visade ingen tendens att vilja försvinna. Det blev till att dränera bort det, och äntligen började det likna något.

Pumporna och gurkorna stormtrivdes på sitt skifte, och de andra växterna också. Medan vattnet sjönk undan i den luckra jorden. Däremot så funkade det fortfarande dåligt att starta nyodlingen (i skiftena bredvid) med marktäkt potatis, Trodde det skulle funka nu när jag hade dränering och dessutom fanns det ingen annan plats för dem. Visserligen så drunknade de inte men de stod blött och blev ett lätt offer för bladmögel. I fortsättningen kommer jag att gräva upp vallen (gärna efter marktäckning) innan jag odlar något.

Nu hoppas jag bara att det inte står vatten i gångarna till våren.

När bladmöglet slår till

Jag har väntat på det, och något blad här och där har jag tagit bort. Men efter 2 arbetsveckor med långa dagar har jag inte hunnit vara  så vaksam som jag önskat.... så igårkväll såg jag att bladmöglet slagit till rejält. Nackdelen med frilandstomater är ju att de lättare drabbas, det gör de praktiskt taget varje år, och då har jag ändå sett till att odla potatisen långt borta de senaste åren. 

Potatisen är ju så klart ändå hårdare drabbade, det heter ju "Potatisbladmögel".

Egentligen var ju planen att ägna dagen åt att ta hand om skörden genom att lag laga mat och frysa in. Men det var bara att sätta igång. Först bort med alla smittade blad. Det blev inte många blad kvar. Wapsipinicon (längst till höger) har klarat sig något bättre men också de hade sina fläckar.

I fjol lät jag tomaterna sitta kvar om de såg friska ut, men det var ingen bra idé, säkert ca hälften fick jag kasta. Jag är inte säker på hur mycket av frukterna som är smittade, men jag tror att jag är ganska snabb på bollen denna gången så nu plockar jag allt som jag kan och hoppas de inte smittats ännu. Först alla de med minsta antydan till färg så klart.

Sedan alla som verkar ha vuxit färdigt men som saknar färg. Det finns faktiskt ett soffbord där under brickorna även om det inte syns, det får jag klara mig utan en tid. Nu är ambitionen att se över tomaterna en gång om dagen för att plocka bort drabbade direkt, det lär inte lyckas men jag hoppas att jag kommer att hinna det de flesta dagarna.

De klasar som hängde under de kvarvarande bladen och som är någorlunda fullmatade får nu hänga på mogning på vinden, kanske inte optimalt men den bästa platsen jag kan komma på. Några av dem är så kallade vintertomater, vill det sig väl och de mognar som de ska, så kan de hålla sig till februari eller längre.

När kvällen kom var det inte mycket kvar vare sig av blad eller tomater, förhoppningsvis så ska en del av de kvarvarande kunna växa till sig lite till utan att smittas. Vi får se hur det går med det.

Nere på potatisskiftet är nästan allt avblastat, enbart en rad med Carolus har klarat sig, det verkar vara en sort att satsa på. Hinner jag imorgon så ska jag börja ta upp potatisen, så kanske de klarar sig från brunröta.

Note to self

 

Jag började denna dagen med att blada av och sänka tomaterna första gången. Jag kan konstatera några saker som jag behöver ändra på. För det första behöver jag minst två fästpunkter till att fästa upp ståltråden som tomaterna hänger i, jag behöver också en kraftigare, mindre töjbar ståltråd. Dessutom ska jag införskaffa hallonkrokar, som det nu är så knyter jag fast sisalgarn uppe i tråden, när det är dags att sänka plantorna så knyter jag upp tråden och gör en ny knut samtidigt som jag förskjuter fästpunkten åt höger. problemet är att balabandet efter att ha utsatts för väder och vind i några månader börjar bli skört och jag misstänker att den inte klarar denna hanteringen särskilt många gånger utan att brista. Med hallonkrokar så blir nötningen mindre och jag kan kanske även i fortsättningen slippa plasttrådar, vilket jag vill undvika av miljöskäl.

Jag kan även konstatera att sorten "Marmande" (nr. 7 till 12 från vänster) är determinate (dvs den växer inte till obegränsad höjd utan blir som högst 1½-2 m), dessutom upptäckte jag för sent att det är en busktomat som alltså inte ska tjuvas. Ska den bo här nästa gång jag odlar den så får den bo längst till höger.

Skörden är ganska sen i år (upplever jag i alla fall) delvis för att många av de första klasarna inte blev något, främst kanske p g a misskötta plantor och bristande vattning (detta p g a tidsbrist under vår och försommar), men det beror kanske också på en kall försommar och därpå följande torka.

Stupicen är dock i full gång med mognaden och har redan levererat ett 40-tal tomater.

Men nu börjas det. Nu börjar också Marmanden att mogna.

Ponderosan är full med stora klasar med gröna kart, de visar inga tendenser till att få färg ännu. Men det är en Vintertomat så det är nog ingen brådska med den, den lär kunna lagras fram till februari eller längre. 

Moneymakern däremot börjar också att mogna, och även den är full av stora klasar, så årets skörd lär nog bli till fylles trots den staplande starten.

Det finns ytterligare en sort, Wapsipinicon, som har mycket kart men som inte visar tecken på mognad ännu. Det är en Gul tomat som är lite luden. Något säger mig att min ngt slumpmässiga blandning (delvis p g a utförsäljning i ett varuhus) av sorter i år kommer att ge en lång ganska jämn skörd, även om Stupicen kunde varit lite tidigare om den fått en bättre start.

Spannmålstork och veteskörd

 

Mitt spannmålsodlande fortsätter. Tog en funderare på var jag skulle torka och lagra skörden tills jag har tid att tröska den. Vinden funkade bra i fjol när jag hade en liten skörd, men i år har jag drygt 40 m² spannmål att ta hand om. Torkförhållandena på vinden är utmärkta men att lagra nyskördat spannmål innebär alltid en viss liten brandrisk. På det gamla höloftet över stallet hade det också funkat bra att göra en musagunga att lagra och torka skörden på, om det inte vore för att golvet där är osäkert och skulle göra projektet vanskligt. Förr i tiden samlade man ju kärvarna i skylar eller volmar ute på åkern och lät dem torka där, men nu är det ju så att jag lönearbetar ganska mycket och därmed har svårt att ta hand om kärvarna vid rätt väder, dessutom är en volm på åkern detsamma som att ropa på en rejäl regnperiod ;-)

Alternativet blir att bygga en provisorisk spannmålstork, inspirerad av Islänningars och Norrmäns fisktorkställningar i kombination med Svedjefinnarnas torkrior. Resultatet syns ovan. 

Under ett plasttak har jag först lagt en konkav masonit som ska ta hand om spillsäd, ytan är avdelad med en annan masonit samt bitar av ett gammalt uttjänt lakan för att förhindra att de olika spannmålssorterna blandar sig med varandra. Ovanför masonitbotten har jag byggt ett ribbgolv att ställa kärvarna på och där ovanför ribbor att luta dem emot. Välventilerat och luftigt.

Så var jag redo att skörda mina 20 m² vete, precis i tid och platsen räcker till.

 Så här ser det ut från en annan riktning.

Inom några dagar räknar jag med att svedjerågen också ska vara skördefärdig, den ska då placeras i den andra halvan av torkenställningen.

Planen är att även hänga bärnät runt ställningen för att göra den fågelsäker, att den är mussäker syns på bilden om man tittar under ställningen =)

Där syns även att det är lite si och så med förankringen. Någon stjärna (dvs jag) har fyllt ut ytan med sten och grus för att jämna till den, där fanns också, som överallt på tomten många stora jordfasta stenar. Således finns det vissa stolpspjut som jag bara lyckades få ner 20-30 cm i jorden, men (som också syns på bilden) finns det andra som jag fått ner helt. Torkställningen står skyddat och är ett provisorium så den kommer nog att klara sig så länge den behövs ändå, om det inte kommer en tromb. 

Ja just det. Här på bilden syns skördemaskinen, en liten batteridriven sax (avsedd att klippa kanter runt rabatter o dyl), perfekt för ändamålet så länge det inte rör sig om större ytor.

Bevattning och gödselvattning

 

I fjol så fixade jag gödselvattningen provisoriskt genom att ställa en IBCtank på sj-pallar på uteplatsen, för att få självfall. Nu har jag uppgraderat bevattningen, det har blivit en, något högre plattform, med en tank för vanligt vatten och en annan för gödselvatten.

Jag skulle kunna vattna direkt från kranen med det vanliga vattnet, men eftersom jag lönearbetar nästan full tid, så behöver det kunna automatiseras, och då vill jag inte komma hem och upptäcka att någon av alla kopplingar (gardena-typ) har lossnat under dagen och pumpen har stått och pumpat ut vatten på gårdsplanen i kanske 7 timmar (Vilket jag har upplevt). 

Således har jag satt en flottör (av den sort som man kan sätta på ett badkar när man vattnar t ex nötkreatur) på vattentanken på den ledning som leder från vattenkranen till tanken. Den ledningen är den enda som är trycksatt och där finns enbart mässingskopplingar och slangklämmor. Alla övriga ledningar drivs med självfall och då håller kopplingarna.

Ut från tankarna löper en stamledning längs stenmuren, väl dold av lind-avenbokhäcken. Första förgreningen är varmbänken...

Där ligger en vanlig trädgårdsslang som jag borrat 2 mm hål i, i lämpliga intervaller. Tittar du noga på bilden så syns det en liten fontän mellan sallatsplantorna...

Nästa förgrening går till sallatsbaren...

Till drivbänken (där överblivna högväxande tomatplantor fått bli frodiga busktomater i murarbaljor) sköter jag påfyllningen manuellt med en kulokoppling....

...där har jag nämligen en bevattningsmatta som sköter vattenförsörjningen. Därefter går en förgrening till de vattenkrävande växterna i växthuset och tomatbänken.

Tidigare är det i princip bara bänkarna som jag bevattnat, eftersom min lerjord i a f har den fördelen att den är vattenhållande. men jag insåg i fjol att framförallt kål-, blad- och gurkväxter behöver massor av vatten och även gödselvattning. Så därför ligger det bevattning även där. Dessutom så gjorde mitt försenade vårbruk i kombination med vår torra juni (totalt 9 mm) behovet av bevattning stort i år.

Nu duger det ju inte med de bara slangar som synts på de tidigare bilderna, när jag ska gödselvattna, då får det inte finnas några fontäner som sprutar på plantorna. Därför täcker jag slangen med gräsklipp. Här syns de prunkande gurkväxterna som de såg ut för ett par veckor sedan, nu håller de sin vana trogen på att växa över alla bredder. 

Vid varje förgrening på slangen (utom ner till skiftet på åkern där vattenbehovet är litet och därför kan skötas manuellt med en vanlig timer typ äggklocka) finns det en pepparkaksburk...

.. i den döljer sig en timer, just denna är den enklaste, bästa och billigaste (enligt min mening), Conrads egen som tyvärr inte säljs längre. Det finns också en förgrening med kranar samt möjlighet att koppla förbi timern, i den vill jag nämligen inte låta gödselvattnet passera. Gödslandet sköts i stället halvmanuellt med en vanlig "ägg-timer (syns på första bilden) och öppning av stängning av kranarna i förgreningarna.

Just vad det gäller gödselvattningen har jag för övrigt ett problem, det handlar om s k "guldvatten" dvs mitt under året samlade urin blandat med 9 delar vatten. Tyvärr så fäller det ut salpetersalter i botten av tanken, vilket ställer till problem vid vattningen. Finns det någon mer som upplevt detta? och går det att lösa med hjälp av en omrörare? Ska ta ett snack med växthusodlande vänner och se om de kan hjälpa mig med problemet.

Nu ska nästa problem åtgärdas, för en gångs skull hoppas jag att lösningen ska få vänta på problemet i st f tvärt om, jag ska nämligen bygga en provisorisk "torkria" till min spannmålsskörd. Mer om detta senare.

Mid-sommar

 

Idag infaller sommarsolståndet, och min vana trogen så är det dax att summera odlingsvåren.

Det har varit mycket stress, praktiskt taget allt har hunnits för sent och hela tiden har jag varit jagad av mina tillkortakommanden. Egentligen har jag ju bestämt mig för att inte låta mig stressas, jag vet hur illa jag far av stress. Jag har som jag brukar sagt både till mig själv och andra att "det jag inte hinner idag finns kvar imorgon" och "jag står inte och faller med detta" osv. Jag sa det och tänkte det, men för en vecka sedan så insåg jag att jag inte kände det. När jag väl insett faktum var det bara att släppa det innan det kostade mig min hälsa. Där står jag nu och det blir vad det blir.

Det är ju så med mycket att man måste lära saker många gånger innan man fattar. Det började redan i vintras... omständigheter på jobbet gjorde att jag, i stället för att som jag insåg i förfjol se till att ha gjort mina beskärningsuppdrag innan mars utgång (och innan skogsplanteringen började), så tog jag en dag i veckan för dessa uppdrag, varpå de drog ut på tiden, långt in i odlingssäsongen. Det var ju för övrigt något som jag bestämt ifjol, att jag under odlingsvåren skulle lönearbeta 4 dagar i veckan. Men vad hjälpte det när jag på min extra dag var upptagen med annat.

Så var det ju alla projekt som endera skulle varit färdiga tidigare eller inte gjorts alls, åtminstone inte just nu. Till den första kategorin hörde renovering och nybygge av snigelsarg, det måste göras för en sådan kamp mot sniglarna som jag hade förra året vill jag inte ha igen. Dessutom måste jag göra något åt min allt för våta åkerodling, men inte förrän det redan borde varit klart insåg jag att lösningen var att dränera. Att fixa takavvattningen över tomatbänken vid uthuset var ju också något som verkligen behövde göras... men jag kunde ju gjort det tidigare. Att bygga ven varmbänk var ju både kul och bra, men alls inte nödvändigt just i år.

Resultatet blev att saker omplanterades, planterades ut och såddes för sent. Rent kalendermässigt Var det inte för för sent, men även om människor i Mellansverige drunknat i regnvatten, så hade det här tills igår enbart kommit 14 mm regn de senaste 30 dagarna (idag kom det äntligen en rejäl skvätt). Följden av den sena sådden i kombination med torkan blev att de små liven behövde mycket vatten. Vilket aktualiserade nästa problem som skulle ha åtgärdats länge, hydrofortanken behövde bytas ut. Att vattna de mängder som behövdes vågade jag inte förrän hydroforen åtgärdats annars kunde det kosta mig en ny pump och i värsta fall en ny borra. Således gick förra helgen till detta.

Men trots att odlingen i år kanske inte kommer att ge det bästa resultatet så är det trots allt mycket viktiga saker som blivit gjorda. och lite spridda skurar växer det ju här och där.

I år odlar jag 20 m² Svedjeråg som står tät och fin i full blomning (260 cm hög!!!), och de 20 m² vete som växer framför mig på bilden lovar lika gott (det hör ju till saken att de såddes i höstas innan kaoset satte in).

I (den måhända onödiga) varmbänken har jag skördat sallat sedan den 25 april, de sista 2 veckorna 2 liter om dagen 4 dagar i veckan. Och längst bort i bilden hoppas jag att det finns potatis till den kommande midsommarhelgen.

I sallatsbaren växer nästa generation sallat och som synes har bevattningen kommit på plats.

 I växthuset växer 4 ynkliga paprikaplantor... men det är iaf 4 plantor.

Längs uthuset har de 27 tomatplantorna äntligen börjat växa nu sedan de får tillräckligt med vatten. Takavvattningen är på plats, och vattnar stundom tomaterna samt skyddar hela tiden uthuset från vattenskador.

Perennerna växer fint, omgivna av ett täcke av gräsklipp.

På åkern har odlingarna blivit omgärdade av en snigelsarg, merparten av potatisen har kommit i jorden, och en hel del har kommit upp. I baljväxtskiftet växer spridda skurar med bönor och ärtor (som i lördags fick stöd att klättra på), av några sorter har nästan alla kommit upp, av andra bara en eller ett par. I blad och gurkväxt skiftet växer också något. Ett nytt inslag i min fauna är en liten kråk-klan som roar sig med att riva upp min marktäckning, dra loss koppartejpen (som skyddar mot sniglar) och annat ofog. Det blir nog till att täcka baljväxterna med något om inte de ska ta hela skörden. Men... inga grödor kommer att drunkna i år även om sommaren blir mycket blötare än den börjat.

Den första jordgubben i min lilla odling hade så klart en kråka smakat på, så igår blev det ett skyddande nät över dem.

Sedan 2017 har jag år efter år förbättrat min odlingstunnel byggd av VP-rör, fiberduk och silvertejp. I går kom den på plats med ny fin fiberduk. inuti finns det en del fina kålplantor varvade med mindre lyckade och ogräs.

Trots allt är det mycket viktigt som blivit gjort för framtiden, odlingen står jag inte och faller med. Och förhoppningsvis har ja lärt mig massor av vårens kaos, och kostnaderna har bara varit världsliga. 

Om ett par dagar börjar en liten semester då jag ska andas och kanske reda ut lite som försummats om jag har lust.

Trevlig midsommar!

Ps. Jag har haft en liten välbehövlig paus från internet, men jag kommer tillbaka i lagoma portioner när jag känner att orken och tiden räcker till Ds.