Jord, Arbete, Kapital

Pengar representerar energi, energi ytterst i form av utfört arbete.

Pengarna tillkom en gång för att underlätta byteshandeln.

Om jag under två timmar hjälper en frisör att flytta, då kan frisören betala mig genom att under två timmar klippa mitt hår. Då råder balans.

Arbetet kan bindas i kapital, vad som händer då är att energin övergår i materia. Allt enligt fysikens lagar.

Om jag i stället byter till mig en stol av en möbelsnickare, en stol som tar henne 10 timmar att tillverka, då blir jag skyldig henne 10 timmar arbete, vilket jag kan betala genom att fälla träd och bära hem virke till  snickaren. Då råder åter balans.

Tänk dig nu en begränsad värld i form av en by där alla yrkeskategorier finns, där finns snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare, osv. Byn har tillgång till en viss areal jord, det är det kapital som Livet tillhandahåller oss alla gemensamt, ingen i byn kan äga denna jord utan den är allas (nu levande och kommande generationers) gemensamma Livskapital. Så måste det vara för man kan inte köpa något av Livet.

Livet tillhandahåller åt oss kapital i form av jord och energi i form av Livskraft som ytterst kommer från solen som driver vindar, regn och fotosyntesen, samtidigt som den värmer oss. Ingen i byn kan säga att den äger solen, det är allas gemensamma resurs, som bedriver sitt arbete med jorden, idag och i framtiden.

Jorden och  solen är inte enbart en resurs åt oss att utnyttja, det är även en resurs som vi måste ta ansvar för. Om möbelsnickaren ber skogshuggaren fälla alla träden och bära hem dem till henne, då kommer möbelsnickaren att få ett stort lager av möbler som ingen behöver, samtidigt som det inte finns någon ved åt byns invånare att värma sig med och laga mat över, dessutom kommer skogshuggaren sedan att stå utan inkomst att köpa mat för även om han har ett stort innestående kapital hos möbelsnickaren, ett kapital som han inte kan utnyttja eftersom behovet av möbler är täckt långt fram i tiden. Balansen rubbas och byns befolkning kommer snart att gå under då man nästa vinter fryser och hungrar ihjäl. Livet kommer emellertid att fortgå och bedriva sitt arbete med jorden, och femtio år senare kommer marken åter att vara täckt av träd till värme och matlagning, men det finns ingen som kan använda dem, kvar finns endast några fallfärdiga hus och en stor hög med ruttnande möbler.

Nåväl, det var inte den historien jag skulle berätta. Jag tänkte berätta om en by där alla tar ansvar för de gemensamma resurserna.

I byn går livet sin gilla gång och alla har det bra, men man har ett litet problem. Alla i byn är skyldiga varandra arbete. Möbelsnickarens hår växer, men frisören behöver inte fler möbler, skogshuggaren fäller träd och bär hem till möbelsnickaren, men inte heller han behöver fler möbler, frisören hämtar potatis hos jordbrukaren, men jordbrukarens hår växer inte i samma takt som frisören äter potatis. Ja ni förstår problemet.

Vad göra?

Byns invånare samlas på torget för att komma fram till en lösning på problemet. Man diskuterar hit och dit, provar och förkastar olika idéer tills någon kommer på lösningen: I stället för att byta arbete med varandra (då detta inte är möjligt) ska man skriva skuldsedlar som är giltiga som betalning hos alla. Man har skapat pengarna.

Man har hittat en praktisk lösning på problemet, och livet går åter sin gilla gång i byn.

Av detta exempel kan vi se att pengar egentligen är skuldsedlar som representerar energi i form av arbete. Pengarna i sig saknar energiinnehåll och kan inte utföra något arbete, de bara representerar energi.

Efter en tid börjar det åter uppstå problem i byn. Smeden uppfinner en spis som underlättar både matlagningen och uppvärmningen av husen (tidigare har man värmt sig och lagat maten vid en öppen eld). Alla i byn vill ha en spis och smeden som är en snäll och medkännande man jobbar dag och natt för att alla ska kunna få en spis. Efter ett par månader har alla i byn fått sin spis och smeden har fått en stor hög med pengar, mycket mer än han har användning för just nu. Visserligen har han gjort sig förtjänt av en semester och tar också ledigt en tid. Han handlar vad han behöver för att leva för sina pengar under ett par veckor, men sedan tycker han det är tråkigt att inte få gå till sin härd och smida, dessutom finns det i byn hästar som behöver skos och gångjärn som behöver lagas, man behöver sin smed. Så smeden börjar åter arbeta fast han inte behöver det för sin överlevnad, hemma har han fortfarande en stor hög med pengar. Det har uppstått en social skiktning i byn, man har fått en smed som är rikare än alla andra i byn (i pengar räknat). Detta är helt i sin ordning, smeden har ju gjort sig förtjänt av sina pengar för allas bästa.

Men smeden tittar på sin hög med pengar varje kväll när han kommer in från smedjan och han känner sig lurad. Han arbetar lika mycket som han gjorde innan han uppfann spisen och han har mer pengar, men de är värdelösa. Han kan inte äta mer än han gjorde före spisen, han har inte större behov men så länge han inte använder sina pengar har han inte fått betalt för allt arbete han hade de långa dagarna då han smidde spisarna. Han funderar på hur han ska få användning för pengarna, och därmed betalt för sitt arbete. Han skulle kunna hålla smedjan stängd en dag i veckan och vara ledig, men smeden behövs ungefär lika mycket hela tiden så då skulle han i stället behöva arbeta längre de andra dagarna och ändå ha lika mycket pengar. Han skulle kunna lära upp en ny smed som arbetade de dagar då han är ledig, det är en möjlighet, men den innefattar också vissa risker, tänk om den nye smeden blir duktigare än honom och ingen längre vill ha hans tjänster. Problemet kvarstår, han har fortfarande inte fått betalt för sina spisar, även om han fått pengar för dem. På något vis vill han ha betalt för sitt arbete.

Så kommer han på att han vill ha ett större hus, han vill ge sina barn vars ett eget rum, och han vill ha en stor sal där han kan bjuda många gäster. Han går till byggmästaren och ber honom att bygga till hans hus. Detta sker och då det är färdigt bjuder smeden alla i byn och visar upp sitt nya hus. Allt är åter frid och fröjd och smeden har fått betalt för sitt arbete med spisarna.

I byn pratar man numera om smedens fina hus, alla var där på den stora festen, och man pratar om den stora salen hur högt det var i tak, och hur fint det var för barnen att de alla hade vars sitt rum. Många skulle vilja ha det så. Man tänker på detta på kvällarna, och man pratar om det vid matborden. Många grunnar på hur de skulle kunna tjäna mera pengar så de skulle få råd med ett större hus. En del kommer på kreativa idéer som ger dem mer arbete.

Frisören kommer på att hon kan färga kvinnornas hår då skulle de behöva gå till frisören oftare, men hur ska hon få kvinnorna att vilja det? Hon börjar med att sy upp fina kläder åt sig själv och sina döttrar, sedan färgar hon både sitt och deras hår och lägger det i vackra frisyrer. Flera gånger i veckan går hon och döttrarna sedan runt i byn i sina  fina kläder, och alla tittar beundrande på dem. (Detta var inte heller historien jag ville berätta, men därmed var reklamen född) Och många var de kvinnor som också ville färga sitt hår. Frisören kunde jobba mer och tjäna mer pengar och efter några månader gick hon till byggmästaren och bad honom bygga till huset.

Snart hade också frisören sitt stora fina hus. Och andra med henne kom på kreativa idéer som kunde säljas så att de också kunde bygga större hus. Men Kvinnorna i byn slutade inte att vilja färga håret för det och alla kunde inte heller sy sina egna fina kläder. Männen i byn ville också ha kläder och frisyrer som matchade kvinnorna. Skräddaren fick mer arbete, byggmästaren fick mer arbete, skogshuggaren fick mer arbete med timmret till de stora husen, sågverket gick dag och natt och frisören arbetade lika mycket osv. Fler och fler i byn arbetade mer och fler och fler blev rika och hade stora hus.

Den sociala skiktningen i byn blev tydligare. Och fler och fler hade en hög med pengar som de inte kunde använda. De kände sig lurade, fast de arbetade mer, hade stora hus fina kläder och frisyrer samt mer pengar så fick de inte mer lön för sitt jobb, de kunde inte äta mer än tiden före spisens tillkomst. Fler och fler var det också som kände sig som sämre medborgare och mindre värda.

Jordbrukaren ville också ha ett stort hus. Hon kunde visserligen bryta mer mark (det fanns ju gott om mark där det inte längre växte träd sedan de fällts för att bli till hus) och odla mer grödor, men befolkningen i byn hade inte växt nämnvärt och de kunde inte äta mycket mer av hennes grödor, de skulle alltså bara ruttna och hennes arbete skulle vara ogjort. Men hon ville ha ett stort hus, och hon ville känna sig lika mycket värd som smeden, frisören och de andra rika. Hon gick till skogshuggaren och bad att få låna pengar till huset. Skogshuggaren såg sin chans att ge sina värdelösa pengarna ett värde. Han gick med på att låna henne pengar men då fick hon betala för lånet, för var hundrade lånad skuldsedel ville han ha tio skuldsedlar betalt per år som hon lånade dem. Jordbrukaren gick med på detta för hon ville ju ha sitt hus, hon skulle nog komma på ett sätt att arbeta ihop pengarna.

Därmed var räntan uppfunnen. De andra rika såg hur skogshuggaren tjänade pengar utan att arbeta, de ville också ge sin värdelösa pengahög ett värde och började erbjuda lån till de andra som ännu inte hade stora hus. I byn hade snart nästan alla ett stort hus, och ytligt sett var det åter jämlikt, men under ytan var skiktningen större än någonsin, halva byn var nu tvungen att arbeta inte bara åt sig själv men också åt den andra halvan av byn, medan de rika hade fina fester för varandra med tjusiga kläder och fashionabel mat (som jordbrukaren lagade för att kunna betala sin ränta).

Resume:

I byn fanns snart inga träd längre och när vintern kom började folket frysa och svälta ihjäl, först de fattiga men snart också de rika, för deras pengar (med ränta) var fortfarande lika värdelösa när de inte kunde lösa in dem mot ved för att hålla värmen och laga mat, någon eldade med skuldsedlarna men det gav inte mycket värme.

Livet kommer emellertid att fortgå och bedriva sitt arbete med jorden, och femtio år senare kommer marken åter att vara täckt av träd till värme och matlagning, men det finns ingen som kan använda dem, kvar finns endast några stora fallfärdiga hus och en stor hög med skuldsedlar som fladdrar i vinden.

Och återigen var detta inte historien som jag ville berätta men den kommer en annan dag.

Läs den historien jag egentligen ville berätta